På väg mot mitt bästa jag

Sitter på en frukostservering i Megastaden Bangkok och läser om Guds helighet. Här möts olika världar och religiösa uppfattningar. Framför mig ser jag en kvinna med slöja, vid bordet intill en västerländsk man tillsammans med en Thaibuddistisk kvinna. Och vid ingången av restaurangen finns ett andehus med en hinduisk Gudabild där Thaibuddhister regelbundet visar sin respekt genom bugningar och mat eller dryckesgåvor. Jag har varit många gånger i den här staden som ibland kallas andarnas stad och i bland änglarnas stad. De som menar att den Buddhistiska kulturen är ateistisk eller saknar Gudomligheter har nog aldrig varit i en riktigt buddhistisk miljö. I verkligheten vimlar det av andlighet!

Som lärjunge till Jesus har jag bestämt mig för att följa honom. Ta steg, små steg, helst varje dag. När jag gör det kommer jag också närmare honom, han som beskrivs som Gud son, som  ”utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild”. Om Gud fadern är helig så måste Jesus också vara det. Vad innebär det att vara Helig? Det är ett ord som i vår svenska kultur nästan fallit i glömska då nästan inget betraktas som heligt längre. Min bild är att det finns många bottnar i det ordet. Det kan för en människa betyda avskild för Gud, något väldigt avskiljt rent eller någon man respekterar och visar stor vördnad inför. När bibeln exempelvis beskriver profeten Jesajas möte med Gud i Jesaja 6:1-8 så syns två saker. Guds helighet innebär strålglans, härlighet och mäktighet som man bara måste böja sig inför, och där inget orent klarar att finnas. Det liksom förintas i den Heliges närhet. Den andra saken som syns är att Guds Helighet utstrålar kärlek och nåd för den som är ödmjuk. En nåd som kan lyfta bort synden så att syndaren klarar att inte bara uthärda Guds härlighet, men också blomstra och utvecklas till sitt rätta jag. 

Vad innebär då detta i vår praktiska vardag idag? Vad innebär det för mig som i Megastaden Bangkok kommer möta alla möjliga saker, det vackraste fina men också det smutsigaste smutsigt? Vad innebär det för dig i din vardag, som ditt liv ser ut? Att följa den som är Gudomligt helig innebär åtminstone två saker. Ju fler små steg jag tar i efterföljelse desto närmare kommer jag den mäktiga rena strålglansen som inte kan blandas med smuts. Detta skulle kunna vara totalt outhärdligt om det inte vore för nåden i den heliges kärlek. Alltså är jag helt beroende av Guds renande nåd för att ta steg och närma mig honom. Och för att ta emot nåden måste jag ödmjukt söka den. När jag genom nåden närmar mig den Helige  rensas jag, bit för bit, från allt orent skräp som fastnat genom livet i en smutsig värld. Och ju närmare jag kommer den Helige, desto närmare kommer jag mitt sanna rätta jag, det som jag är skapad för. Jag blir helt enkelt mitt bästa jag. Den Helige gör en renovering, men den kan bara ske om jag ger tillträde och närmar mig honom, steg för steg. 

Vad blir ditt nästa steg för att närma dig Jesus den Helige? Lycka till på vägen mot ditt bästa jag! 

Pappasjuk

Jag saknar min pappa. Hade honom närvarande i hela 54 år. När jag var liten var han oerhört viktig i mitt liv, för att över huvud taget överleva. Med åren förändrades rollen, men han slutade aldrig vara min pappa. Mot slutet var han skröplig men han hade alltid en förmåga att se andra människor, och han älskade människor. Han brydde sig mycket om sina barn och deras familjer.  Sista dagen vi talades vid väntade han på att jag skulle komma hem. Han var på väg hem och visste att nu fanns inget återvändo. Efter snart 91 år var det dags att går ur tiden och läkarnas besked var tydligt, nu är det bara en tidsfråga, dagar eller troligare timmar. Det var inte första gången han var sjuk och jag hade mer en en gång övervägt om jag skulle ställa in en resa eller om jag skulle åka hem snarast. En gång när han var riktigt dålig var jag i Indien. Varje dag hade jag kontakt med min syster som fanns närvarande då pappa blev sjuk och hamnade på sjukhus. Varje dag gjorde vi bedömningen om jag borde släppa allt och flyga hem från en annan väldigt annorlunda kontinent. Men denna färgsprakande oktoberdag kom ett  tydligt och definitivt besked, mitt i min mågs 25års fest i Uppsala. Det som börjat som kräksjuka  var nu diagnostiserat som tarmvred och det som gick att göra var gjort. Nu var det bara timmar eller dagar kvar.  

Inom några minuter satte vi oss i bilen min fru Annette och jag. Det gick hemåt så fort det var möjligt. Mina syskon som inte varit på resande fot var närvarande hos pappa och vi hade regelbunden kontakt under färden. När min fru körde sista sträckan fick jag möjlighet att prata med pappa på videolänk. Han var dålig men klar i huvudet. När kommer du frågade han, som han ofta brukade göra när vi talades vid. Jag kommer vid åttatiden i kväll sa jag och som vanligt när jag gett en ungefärlig tidsangivelse blev det för honom en exakt tid. Jag hade ofta besökt pappa och de sista tiotal åren hade vi många spännande, djupa och viktiga samtal, pappa och jag. Jag hade tagit möjligheterna när tid var och nu hade jag inte ångest över att det var försent. Men jag visste att han nu var på väg hem och att hans avgång var mycket nära. Och jag ville hem till honom för att hinna säga tack, säga hej då, och på återseende. 

Den bilresan var annorlunda än de flesta. Ett drygt halvår innan hade jag gjort en liknande resa. Då hade jag suttit i bilen efter beskedet om att min mamma bara hade dagar eller möjligen veckor kvar att leva. Mitt i den känsloladdade stunden när jag höll i ratten så fick jag bilden och förvissningen så tydlig. Det var som om en ängel kom och berättade att det förbereddes himmelsk fest för både mamma och pappa. Några veckor senare drog min mamma sitt sista andetag en minut efter att min pappa bett en bön om att Jesus skulle ta emot henne. Och nu i bilen från Uppsala mot Karlstad, fyllda med allvarets adrenalin och allt vad man nu får när livet är på sin spets, gjorde vi allt för att infria löftet till pappa, att komma hem vid åttatiden.  

Nyligen berättade en vän om pappasjuka. I samtalet målades bilden av människor som saknar något men inte vet vad det är de saknar. De kan vara framgångsrika men ändå ensamma, ha allt och ändå känna som om de inte har något. De förstår att något saknas, men vad de än försöker fylla tomrummet med så verkar det inte hjälpa. Min vän hade med sina vänner satt diagnosen pappasjuka. Relationen dessa längtande människor haft som barn till sin himmelska pappa hade brutits och allt positivt som den relationen förde med sig saknades nu utan att de förstod varför. När jag tänker på min fysiska pappa som nu flyttat till sin himmelska far, och inte längre finns i denna tiden, så känner jag saknad. Jag saknar hans humor, hans sånger, hans omtanke och hans böner för att nämna några saker. Och ändå finns han tydligt med mig i både tankar och samtal. Jag vet vad jag saknar och jag över med hoppet om återseende. Jag är också trygg med att han är hos sin himmelska pappa som också är min himmelska pappa. Och vi har kontakt, dagligen. Jag är pappasjuk, symptomen är kända, diagnosen är ställd och jag vet hur jag skall hantera det, men det finns många lever med ett tomrum och som inte vet varför de känner det de känner. 

När klockan var åtta på kvällen tittade pappa bekymrat på klockan och sa till min syskon: Svante skulle komma klockan åtta och de försökte lugna honom med att jag var på väg och skulle komma om bara några minuter. Och vi hann, om än strax efter åtta! Den där dryga timman som följde var speciell på många sätt. Vi visste, han visste, att nu är det avsked på riktigt. Vi samtalade lågmält och påminde om allt vi hade att vara tacksamma för. Det var ord som sades och andra som inte sades men vi alla kände och visste. Sen bad vi bönen Fader vår, med ett annat djup än någon gång tidigare. Trots smärtan pappa måste ha haft bad han med i nästan varje ord. Sen tittade han på oss alla i rummet, tydligt i ögonen en efter en, för att en stund efter det glida in i medvetslöshetens dimma. Drygt tio timmar senare tog han sitt sista andetag när jag satt och höll hans hand. 

Har du känt av pappasjuka? Känner du någon annan som har det? Vad gör du med det?