Varför???

VARFÖR är ett av mina viktigaste ord. Ofta använder jag det ordet när jag vill förstå eller komma underfund med något. När jag frågar den frågan så brukar det ofta, om än inte alltid, leda till att min insikt fördjupas. Vet inte när jag på allvar lärde mig använda det ordet på riktigt, kanske var det under min ingenjörsutbildning där mycket gick ut på analys, förståelse och slutledningsförmåga. Genom livet, också långt borta från tekniska frågor, har jag haft stor nytta av att använda just den frågan. Vårt barnbarn Aron har just kommit underfund med att man kan fråga varför till det mesta. Inte som ett sätt att negativt ifrågasätta, utan som ett sätt att vilja förstå lite mer. Det kan bli väldigt många varför under en dag tillsammans med Aron.

Men VARFÖR är också ett av de jobbigaste orden, när ordet uttalas, frågan ställs, men inget bra svar kommer. Just nu är det ordet jobbigt, för jag får inga bra svar på den stora VARFÖRFRÅGAN jag har just nu. Varför fick inte lilla Vera leva? Varför fick vi inte lära känna henne mer än några omtumlande timmar? Alltför många föräldrar vill inte ta emot sitt lilla påbörjade liv. En del föräldrar har inte så bra möjlighet att vara föräldrar, och andra längtar nästan ihjäl sig efter ett litet barn. Vera var både önskad, efterlängtad och hade föräldrar med bästa förutsättningar att vara föräldrar. Hon kom till världen med ett akut kejsarsnitt. Men den lilla kroppen fungerade inte som den skulle, syret kom inte ut i blodet i tillräcklig mängd. En otrolig räddningsinsats gjordes, först av sjukvårdspersonal i Karlstad, och sedan efter en snabb helikopterfärd till Linköpings universitetssjukhus fortsatte  insatsen där. Man sparade inte på något utan gjorde sitt yttersta för att Vera skulle få leva och ändå räckte det inte.

Vart tog alla böner vägen? Vänner, släktingar, bekanta, kollegor, troende när och fjärran mobiliserades för att ropa till Gud om ett mirakel. Och vi bad, vi tände ljus, vi ropade och bönade till himmelens Gud, och in i det sista fanns en strimma av hopp, kanske vänder det nu, kanske händer miraklet nu. Men jag konstaterar att ännu har jag inte sett miraklet... Möjligen är min syn grumlad, men jag ser inget mirakel ännu. Jag frågar som treårige storebror Aron, ”vajför mojfaj”? Och just nu säger jag varför Gud? Varför svarade du inte på alla böner? Du hade ju verkligen chansen att bevisa din makt och härlighet, ”vajföj Gud” gjorde du inte det? Jesus sa, låt barnen komma till mig och hindra dem inte, men så här har jag aldrig förstått det förut...

Jag vet inte om jag kommer få svar eller ej, och även om det är svårt idag, så har jag ändå bestämt mig för att ta ett steg till, ett steg framåt. Ett steg till av förtroende för Gud. Jag inser, hur jobbigt det än är, att jag inte begriper. Men ändå vill jag på liknande sätt som ministrarna i berättelsen från Daniels bok säga, att även om du inte svarade på mina och allas böner och räddade vårt barnbarn Vera, så vill jag ändå älska dig Gud och i morgon ta ett steg till. 

Vad har du?

Häromdagen när jag hade min egentid hämtade jag inspiration från en av berättelserna om Jesus så som Markus beskriver händelsen. Jag fastnade för en till synes  omöjlig situation. Jesus och hans lärjungar eller efterföljare är mitt i en gigantisk samling med människor som hört ryktet om denne märklige annorlunda man. De kommer trots Jesus och hans lärjungar egentligen skulle dra sig undan för att vila. Jesus tar sig tid, för hans hjärta är mer drivet av kärlek än att bara checka av listan listan för sitt formella uppdrag. Så kommer det sig att han tar så god tid på sig att undervisa att det blir sent och folk blir hungriga. Det självklara för lärjungarna var att folket måste få gå för att skaffa mat. Men då kontrar Jesus med att utmana dem att ge folket mat. Genast inser de det helt omöjliga i att ge mat åt tusentals människor. 

Men på något sätt har de så stort förtroende för Jesus att de i alla fall kollar vad de faktiskt har. För det är just det han frågat, ”Vad har ni?” Det är inte mycket att komma med, bara några få bröd och fiskar. Jag kände igen mig i situationen, vad har jag att komma med? Ofta känner jag, nästan ingenting i jämförelse med vad som skulle behövas. Och då mitt i den upplevelsen utmanar Jesus dem att börja agera utifrån det de har, och tro det eller ej, de tar honom på orden. Tänkt dig vetskapen av att du bara har några få bröd och ett par fiskar och så börjar du agera så att tusentals får en förväntan att de skall få äta. Snacka om utmaning! Och just då, när de har massor av fjärilar i magen och kanske tror att detta blir årets bottennapp av skam, då sker undret. Maten delas ut, till 5, till 10, till 50, till 100 och till 5000 personer minst. När de agerar med det de har, sker undret steg för steg. Summeringen blir 12 korgar fulla med matrester!

Vad kan man då lära av denna berättelse nu, i vår tid? För det första finns det en poäng att fråga sig vad man faktiskt har. Vad har du? Alla har fått något som kan användas. Också du! Men du behöver kanske bli medveten om vad det är du faktiskt har.  För det andra är frågan vem du har mest förtroende för, dig själv eller han som var med när du skapades? När du landat i ditt mest rimliga svar så kanske det är läge att pröva ett nytt steg, att börja använda det du faktiskt har. Tänk om du idag skulle ta ett nytt steg. 

Börja med ett litet steg, det räcker. Och känns det ok kan du ta ett steg till. Många små steg kan bli en en fantastisk resa, ett fantastiskt äventyr! Trevlig resa! 

Livet är en resa!

Varför denna blogg?

Jag har hela livet rest mycket. Känner mig ofta som en världsmedborgare. Det har hunnit bli många flygresor, tågresor, bussresor, båtresor, bilresor och en och annan kamelfärd eller vandring. Femtiotalet länder har det dessutom hunnit bli. Och varje land och varje folk har haft något att lära mig, om livet, döden och hoppet. Jag har lärt mig att det finns flera perspektiv på de flesta företeelser. Och ändå så blir jag mer och mer övertygad om att vi människor, varifrån vi än kommer, är så väldigt lika. Vi har alla ett specifikt dna som gett oss möjligheter, men vi ser inte alltid möjligheterna som blivit oss givna. Ibland kanske vi anar, men så vågar vi inte ta det avgörande steget. För en tid sedan blev jag utmanad att börja skriva och dela med mig av mina erfarenheter, så här och nu händer det!

Denna blogg syftar till

att inspirera dig att våga ta ett steg till på din livsresa. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter och några av de saker jag fångat upp på mina resor, som kanske också du kan få nytta av. Just nu är jag på en resa där min önskan är att det dna som jag fått skall steg för steg få komma till sin fulla rätt. Och kan jag inspirera dig till en liknande resa så blir jag väldigt glad!