Varför???

VARFÖR är ett av mina viktigaste ord. Ofta använder jag det ordet när jag vill förstå eller komma underfund med något. När jag frågar den frågan så brukar det ofta, om än inte alltid, leda till att min insikt fördjupas. Vet inte när jag på allvar lärde mig använda det ordet på riktigt, kanske var det under min ingenjörsutbildning där mycket gick ut på analys, förståelse och slutledningsförmåga. Genom livet, också långt borta från tekniska frågor, har jag haft stor nytta av att använda just den frågan. Vårt barnbarn Aron har just kommit underfund med att man kan fråga varför till det mesta. Inte som ett sätt att negativt ifrågasätta, utan som ett sätt att vilja förstå lite mer. Det kan bli väldigt många varför under en dag tillsammans med Aron.

Men VARFÖR är också ett av de jobbigaste orden, när ordet uttalas, frågan ställs, men inget bra svar kommer. Just nu är det ordet jobbigt, för jag får inga bra svar på den stora VARFÖRFRÅGAN jag har just nu. Varför fick inte lilla Vera leva? Varför fick vi inte lära känna henne mer än några omtumlande timmar? Alltför många föräldrar vill inte ta emot sitt lilla påbörjade liv. En del föräldrar har inte så bra möjlighet att vara föräldrar, och andra längtar nästan ihjäl sig efter ett litet barn. Vera var både önskad, efterlängtad och hade föräldrar med bästa förutsättningar att vara föräldrar. Hon kom till världen med ett akut kejsarsnitt. Men den lilla kroppen fungerade inte som den skulle, syret kom inte ut i blodet i tillräcklig mängd. En otrolig räddningsinsats gjordes, först av sjukvårdspersonal i Karlstad, och sedan efter en snabb helikopterfärd till Linköpings universitetssjukhus fortsatte  insatsen där. Man sparade inte på något utan gjorde sitt yttersta för att Vera skulle få leva och ändå räckte det inte.

Vart tog alla böner vägen? Vänner, släktingar, bekanta, kollegor, troende när och fjärran mobiliserades för att ropa till Gud om ett mirakel. Och vi bad, vi tände ljus, vi ropade och bönade till himmelens Gud, och in i det sista fanns en strimma av hopp, kanske vänder det nu, kanske händer miraklet nu. Men jag konstaterar att ännu har jag inte sett miraklet... Möjligen är min syn grumlad, men jag ser inget mirakel ännu. Jag frågar som treårige storebror Aron, ”vajför mojfaj”? Och just nu säger jag varför Gud? Varför svarade du inte på alla böner? Du hade ju verkligen chansen att bevisa din makt och härlighet, ”vajföj Gud” gjorde du inte det? Jesus sa, låt barnen komma till mig och hindra dem inte, men så här har jag aldrig förstått det förut...

Jag vet inte om jag kommer få svar eller ej, och även om det är svårt idag, så har jag ändå bestämt mig för att ta ett steg till, ett steg framåt. Ett steg till av förtroende för Gud. Jag inser, hur jobbigt det än är, att jag inte begriper. Men ändå vill jag på liknande sätt som ministrarna i berättelsen från Daniels bok säga, att även om du inte svarade på mina och allas böner och räddade vårt barnbarn Vera, så vill jag ändå älska dig Gud och i morgon ta ett steg till.