Ett val att göra

Att drabbas av sorg är inget man önskar eller planerar. Ändå händer det alla förr eller senare och just nu är jag och min familj drabbad. I fredags tog vi avsked av mitt barnbarn Vera som tyvärr bara fick 30-talet timmar att leva utanför sin mammas mage. Förra året tag vi avsked av båda mina föräldrar, mamma 94 år och pappa 90 år. De hade levt långa rika liv och många med mig kände dem väl och äskade dem. De var en jobbig sorg att mista dem med bara ett halvår emellan, men samtidigt naturligt. Naturligt just för att de levt länge, var gamla och mätta på livet. De två riktigt stora händelserna för alla människor i detta jordelivet, är att vi föds och vi dör. De flesta dör efter ett långt liv. Mina föräldrar hade levt länge, de var båda skröpliga och på något sätt var det för dem en befrielse från lidande att lämna jordelivet.

Att skiljas från den man älskar är smärtsamt. När den man levt med eller levt nära under lång tid försvinner, skapas ett tomrum som istället fylls av saknad och sorg. Att uppleva sorgens och saknadens smärta är priset vi betalar för att älska. Lilla Vera var precis i början av sin livsbana. Efter dryga 9 månader i sin mammas mage kom hon ut till oss. Fram tills dess hade vi lärt känna henne genom att vänta på henne och längta efter henne, genom ultraljudsbilder, genom hennes rörelser, sparkar och hicka. Hon blev mer och mer synlig genom att hon tog allt större plats i sin mammas mage och hon blev mer och mer påtaglig i alla våra böner för henne. Så kom hon ut under dramatiska former, med akut kejsarsnitt, och något som inte stämde, något som inte gick som det skulle. Svensk sjukvård visade sin bästa sida, gjorde sitt yttersta, vänner och bekanta bad. Vi som närmsta familj fick några intensiva timmar att se henne, känna på henne, smeka hennes kinder, märka hur kittlig hon var när man rörde hennes fötter. Se hur lik sin bror hon var, höra av hennes mamma att hon hade mina händer. Så plötsligt rycktes hon i från oss och lämnade ett stort tomrum. Stort tomrum trots att hon var så kort tid hos oss. Till skillnad från avskedet med mina föräldrar var det här inte naturligt. Hon hade ju precis börjat, hade ju sitt liv framför sig. Och sorgens och saknadens smärta är påtaglig. Den är känslomässig och fysisk. Den gör ont och man blir utmattad. Detta trots att vi fick ha Vera hos oss så kort tid. Frågorna hopar sig som jag tidigare skrivit om, varför? Det var inte rättvist, det kändes fel. Fel för hennes föräldrar, fel för oss som morföräldrar. Fel på alla möjliga sätt. 

När man drabbas har man ett val att göra. Man kan välja att förbli ett offer, att förvilla bort sig i alla varför och att leta efter syndabockar. Inte ovanligt blir Gud, som gör anspråk på att vara allsmäktig, en syndabock för det som gick fel. Varför tillät han detta? Varför svarade han inte på alla böner? Varför ingrep han inte om han nu är så mäktig? Att ställa dessa frågor och känna frustrationen är mänskligt och jag känner mig väldigt mänsklig just nu. Men fastnar man i att vara ett offer, ger man utrymme för bitterhet, en kraft som förgiftar och gör livet verkligt surt och tungt att leva. Och det är en negativ kraft som inte bara drabbar en själv, den spiller också över på omgivningen. Vad väljer man då istället för att bli ett offer?  Jag tror att man kan välja att vara drabbad, men att inte låta sin identitet vara kvar i det. Jag är drabbad av sorg just nu, men jag skall inte vara kvar i min sorg. Det kommer nog ta tid, jag behöver säkert hjälp, men steg för steg skall livet gå vidare. Steg för steg skall sorgen och saknaden få ge plats åt glädje, åt nya saker men utan att glömma. Steg för steg ska jag utforska vad som väntar bakom kröken. Vera kommer inte att glömmas och hoppet i tron på Jesus är att vi skall ses igen en gång, på samma sätt som jag skall få möta mina föräldrar igen. Och även mina storasystrar Gunilla och Marita som jag aldrig fick lära känna. 

Vilken är din livssituation? Vad har du för val du kan göra nu? Vill du vara ett offer, eller väljer du att bara vara drabbad just nu? Valet du gör börjar med ett steg. Ett beslut som följs av en praktisk handling. Sedan ett steg till i samma riktning. Kan du dessutom ta dina steg tillsammans med någon, finns det en enorm styrka i det. Har du någon som kan gå med dig? Har du någon att ta rygg på? Jag väljer att vandra tillsammans med nära och kära men också att ta rygg på och ta steg med honom som vet vad smärta innebär, som vet vad kärlek verkligen är och som betalat ett högt pris för att lätta min och din börda! Han som menar sig vara ”vägen, sanningen och livet”. Jag vill trots smärtan just nu leva, så jag tar rygg på livet, och tar ett steg till. 

Vad väljer du?