På vilken väg är du?

JAG ÄR EN RESENÄR! Jag har rest i hela mitt liv. När jag var alldeles nyfödd fick jag vara med om en dramatisk resa som ledde mot en liten plats i djungeln, långt bort från städer och bekvämligheter. Resan ledde mot platsen Ushetu i mitten av dåvarande Tanganyika där mina föräldrar bodde och platsen där jag också skulle ha mitt hem för en tid. Vägen gick över kullar och genom dalar, över floder och sankmarker. Och just det året då jag föddes regnade det ovanligt mycket. De annars torrlagda flodbäddarna fylldes av vatten, den annars torra jorden blev blöt och lerig. Folkvagnsbussen halkade fram och tillbaka på vägen, upp och ner genom vatten och lerpölar. Min pappa rattade så gott han kunde och min mamma försökte hålla koll på mig och min syster, långt före säkerhetsbältenas och barnstolarnas tid. Rätt var det var tog det stopp, och minibussen tog sig vare sig framåt eller bakåt. Trafiken var inte tät på den tiden och kom det en bil drog det uppmärksamhet. Snart hade det samlats några enkla jordbrukare som absolut ville hjälpa de vita missionärerna som försett folket med både skola och sjukvård. Med många gemensamma puttande krafter i samma riktning tog sig folkabussen förbi den besvärliga passagen. Men det var sista gången på tre månader.  Månaderna som följde gick det bara att vada över de besvärligaste passagerna, vilket postmannen gjorde när han cyklade de 8 milen till närmsta lilla stad med postkontor. Det tog två dagar, ena dagen 8 mil dit och efter att ha hämtat postlådan och lite mediciner till mottagningen, cyklade han de åtta milen tillbaka. Och där man behövde vada bar han cykel och postlåda på huvudet över. 

DET ÄR NU MÅNGA ÅR SEDAN OCH JAG HAR REST MYCKET SEDAN DESS. Jag har rört mig på många vägar,  både fysiska, emotionella och andliga. Har rest i femtitalet länder, på allt från sexfiliga motorvägar till kostigar där man inte trodde man skulle kunna ta sig fram. Har tagit mig igenom glädjefyllda sträckor och genom besvärliga livspassager. Statistsikt har jag levt mer än hälften av mitt liv, men jag är fortfarande på väg. Visst har jag nått en del mål, men jag är ändå inte helt framme. Ibland har jag klarat mig bra själv på vägen, men ofta har jag behövt hjälp, precis som mina föräldrar behövde hjälp genom lerpassagen när jag var alldeles nyfödd. Många gånger har jag också varit tvungen att fråga efter rätt väg. All ta emot hjälp är inget nederlag, tvärtom en fantastisk möjlighet att ta sig igenom det man inte klarar själv. Hjälp kan också vara avgörande för att nå destinationen. Att ge andra hjälp kan kosta en del i stunden, men är ingen stor börda i det långa loppet. Speciellt inte om man tänker in att ibland är det jag som behöver och får hjälp och vid andra tillfällen är det jag som har möjlighet att ge andra hjälp. 

FÖRFATTAREN, TÄLTMAKAREN OCH TEOLOGEN Paulus berättar i en av sina texter att han letade efter vägens folk. Det var så man kallade de första efterföljarna till Jesus och hans lärjungar. Uppenbarligen förknippades dessa människor med att vara på väg, och kanske inte vilken väg som helst. Jesus själv gjorde anspråk på att vara ”vägen, sanningen och livet”. Att följa Jesus var att följa ”vägen”. Jag tänker att det ligger något viktigt i den tanken. Att följa Jesus är att vara på väg, en väg som i bland upplevs som sexfilig och ibland som en liten kostig. I bland är det lätt att ta sig fram och ibland behöver man hjälp att ta sig igenom leriga och svåra passager. Jag är så tacksam över medresenärer som funnits vid min väg och som kunnat ge ett handtag, från det att jag var nyfödd intill denna dag. Om man tar bibeln på allvar så kan en del ha varit änglar sända av Gud själv. Jag är också tacksam över att jag kunna ge andra ett handtag ibland även om jag inte är en ängel. 

PÅ VILKEN VÄG ÄR DU OCH VART LEDER DEN? Vilken hjälp behöver du och vem behöver din hjälp? Vilken handtag kan du erbjuda? Jag identifierar mig med vägens folk och välkomnar dig att resa tillsammans, vara på rätt väg, tillsammans som vägens folk!