Ledarens och lärjungens två viktigaste

Ledare man vill följa

Nyss hemkommen från en resa i Mellanöstern. Har mött ledare därifrån, men också från andra delar av världen. Funderar på vad jag varit med om, vilka människor jag mött och vad som gjort intryck på mig. Tänker på ett samtal jag hade med en ledare med erfarenhet från olika delar av världen. Han leder nu ett nytt initiativ i Asien. Samtalet tog oss in på det personliga av ledarskap, den innersta kärnan. ”Jag har inget behov av att bevisa eller befästa mitt ledarskap” sade han. Mina föräldrar gav mig tryggheten och bekräftelsen när jag var liten. När jag tänker på denne ledare så inser jag att det är just det som är så attraktivt och som gör att denne person skulle jag både kunna och vilja följa. 

Lär känna dig själv

Att vara lärjunge och att vara ledare innebär att man både följer och har efterföljare. Det är viktigt att man känner sig trygg med den man följer, men också att man är trygg med sig själv. Det är bara i den högstes närhet som man kan bli riktigt trygg med sig själv, att kunna veta och lita på vem man är skapad att vara. Det är ytterst Jesus själv, den högstes person vi kan relatera till, i vars närhet och efterföljelse vi kan vara riktigt trygga. Summeringen skulle kunna vara: Lär känna Jesus och dig själv i hans närhet! Dessa två saker är troligen de viktigaste för att du ska lyckas som både lärjunge och ledare. 

Lycka till med dina nästa steg som lärjunge och ledare!

På väg mot mitt bästa jag

Sitter på en frukostservering i Megastaden Bangkok och läser om Guds helighet. Här möts olika världar och religiösa uppfattningar. Framför mig ser jag en kvinna med slöja, vid bordet intill en västerländsk man tillsammans med en Thaibuddistisk kvinna. Och vid ingången av restaurangen finns ett andehus med en hinduisk Gudabild där Thaibuddhister regelbundet visar sin respekt genom bugningar och mat eller dryckesgåvor. Jag har varit många gånger i den här staden som ibland kallas andarnas stad och i bland änglarnas stad. De som menar att den Buddhistiska kulturen är ateistisk eller saknar Gudomligheter har nog aldrig varit i en riktigt buddhistisk miljö. I verkligheten vimlar det av andlighet!

Som lärjunge till Jesus har jag bestämt mig för att följa honom. Ta steg, små steg, helst varje dag. När jag gör det kommer jag också närmare honom, han som beskrivs som Gud son, som  ”utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild”. Om Gud fadern är helig så måste Jesus också vara det. Vad innebär det att vara Helig? Det är ett ord som i vår svenska kultur nästan fallit i glömska då nästan inget betraktas som heligt längre. Min bild är att det finns många bottnar i det ordet. Det kan för en människa betyda avskild för Gud, något väldigt avskiljt rent eller någon man respekterar och visar stor vördnad inför. När bibeln exempelvis beskriver profeten Jesajas möte med Gud i Jesaja 6:1-8 så syns två saker. Guds helighet innebär strålglans, härlighet och mäktighet som man bara måste böja sig inför, och där inget orent klarar att finnas. Det liksom förintas i den Heliges närhet. Den andra saken som syns är att Guds Helighet utstrålar kärlek och nåd för den som är ödmjuk. En nåd som kan lyfta bort synden så att syndaren klarar att inte bara uthärda Guds härlighet, men också blomstra och utvecklas till sitt rätta jag. 

Vad innebär då detta i vår praktiska vardag idag? Vad innebär det för mig som i Megastaden Bangkok kommer möta alla möjliga saker, det vackraste fina men också det smutsigaste smutsigt? Vad innebär det för dig i din vardag, som ditt liv ser ut? Att följa den som är Gudomligt helig innebär åtminstone två saker. Ju fler små steg jag tar i efterföljelse desto närmare kommer jag den mäktiga rena strålglansen som inte kan blandas med smuts. Detta skulle kunna vara totalt outhärdligt om det inte vore för nåden i den heliges kärlek. Alltså är jag helt beroende av Guds renande nåd för att ta steg och närma mig honom. Och för att ta emot nåden måste jag ödmjukt söka den. När jag genom nåden närmar mig den Helige  rensas jag, bit för bit, från allt orent skräp som fastnat genom livet i en smutsig värld. Och ju närmare jag kommer den Helige, desto närmare kommer jag mitt sanna rätta jag, det som jag är skapad för. Jag blir helt enkelt mitt bästa jag. Den Helige gör en renovering, men den kan bara ske om jag ger tillträde och närmar mig honom, steg för steg. 

Vad blir ditt nästa steg för att närma dig Jesus den Helige? Lycka till på vägen mot ditt bästa jag! 

Pappasjuk

Jag saknar min pappa. Hade honom närvarande i hela 54 år. När jag var liten var han oerhört viktig i mitt liv, för att över huvud taget överleva. Med åren förändrades rollen, men han slutade aldrig vara min pappa. Mot slutet var han skröplig men han hade alltid en förmåga att se andra människor, och han älskade människor. Han brydde sig mycket om sina barn och deras familjer.  Sista dagen vi talades vid väntade han på att jag skulle komma hem. Han var på väg hem och visste att nu fanns inget återvändo. Efter snart 91 år var det dags att går ur tiden och läkarnas besked var tydligt, nu är det bara en tidsfråga, dagar eller troligare timmar. Det var inte första gången han var sjuk och jag hade mer en en gång övervägt om jag skulle ställa in en resa eller om jag skulle åka hem snarast. En gång när han var riktigt dålig var jag i Indien. Varje dag hade jag kontakt med min syster som fanns närvarande då pappa blev sjuk och hamnade på sjukhus. Varje dag gjorde vi bedömningen om jag borde släppa allt och flyga hem från en annan väldigt annorlunda kontinent. Men denna färgsprakande oktoberdag kom ett  tydligt och definitivt besked, mitt i min mågs 25års fest i Uppsala. Det som börjat som kräksjuka  var nu diagnostiserat som tarmvred och det som gick att göra var gjort. Nu var det bara timmar eller dagar kvar.  

Inom några minuter satte vi oss i bilen min fru Annette och jag. Det gick hemåt så fort det var möjligt. Mina syskon som inte varit på resande fot var närvarande hos pappa och vi hade regelbunden kontakt under färden. När min fru körde sista sträckan fick jag möjlighet att prata med pappa på videolänk. Han var dålig men klar i huvudet. När kommer du frågade han, som han ofta brukade göra när vi talades vid. Jag kommer vid åttatiden i kväll sa jag och som vanligt när jag gett en ungefärlig tidsangivelse blev det för honom en exakt tid. Jag hade ofta besökt pappa och de sista tiotal åren hade vi många spännande, djupa och viktiga samtal, pappa och jag. Jag hade tagit möjligheterna när tid var och nu hade jag inte ångest över att det var försent. Men jag visste att han nu var på väg hem och att hans avgång var mycket nära. Och jag ville hem till honom för att hinna säga tack, säga hej då, och på återseende. 

Den bilresan var annorlunda än de flesta. Ett drygt halvår innan hade jag gjort en liknande resa. Då hade jag suttit i bilen efter beskedet om att min mamma bara hade dagar eller möjligen veckor kvar att leva. Mitt i den känsloladdade stunden när jag höll i ratten så fick jag bilden och förvissningen så tydlig. Det var som om en ängel kom och berättade att det förbereddes himmelsk fest för både mamma och pappa. Några veckor senare drog min mamma sitt sista andetag en minut efter att min pappa bett en bön om att Jesus skulle ta emot henne. Och nu i bilen från Uppsala mot Karlstad, fyllda med allvarets adrenalin och allt vad man nu får när livet är på sin spets, gjorde vi allt för att infria löftet till pappa, att komma hem vid åttatiden.  

Nyligen berättade en vän om pappasjuka. I samtalet målades bilden av människor som saknar något men inte vet vad det är de saknar. De kan vara framgångsrika men ändå ensamma, ha allt och ändå känna som om de inte har något. De förstår att något saknas, men vad de än försöker fylla tomrummet med så verkar det inte hjälpa. Min vän hade med sina vänner satt diagnosen pappasjuka. Relationen dessa längtande människor haft som barn till sin himmelska pappa hade brutits och allt positivt som den relationen förde med sig saknades nu utan att de förstod varför. När jag tänker på min fysiska pappa som nu flyttat till sin himmelska far, och inte längre finns i denna tiden, så känner jag saknad. Jag saknar hans humor, hans sånger, hans omtanke och hans böner för att nämna några saker. Och ändå finns han tydligt med mig i både tankar och samtal. Jag vet vad jag saknar och jag över med hoppet om återseende. Jag är också trygg med att han är hos sin himmelska pappa som också är min himmelska pappa. Och vi har kontakt, dagligen. Jag är pappasjuk, symptomen är kända, diagnosen är ställd och jag vet hur jag skall hantera det, men det finns många lever med ett tomrum och som inte vet varför de känner det de känner. 

När klockan var åtta på kvällen tittade pappa bekymrat på klockan och sa till min syskon: Svante skulle komma klockan åtta och de försökte lugna honom med att jag var på väg och skulle komma om bara några minuter. Och vi hann, om än strax efter åtta! Den där dryga timman som följde var speciell på många sätt. Vi visste, han visste, att nu är det avsked på riktigt. Vi samtalade lågmält och påminde om allt vi hade att vara tacksamma för. Det var ord som sades och andra som inte sades men vi alla kände och visste. Sen bad vi bönen Fader vår, med ett annat djup än någon gång tidigare. Trots smärtan pappa måste ha haft bad han med i nästan varje ord. Sen tittade han på oss alla i rummet, tydligt i ögonen en efter en, för att en stund efter det glida in i medvetslöshetens dimma. Drygt tio timmar senare tog han sitt sista andetag när jag satt och höll hans hand. 

Har du känt av pappasjuka? Känner du någon annan som har det? Vad gör du med det?   

På vilken väg är du?

JAG ÄR EN RESENÄR! Jag har rest i hela mitt liv. När jag var alldeles nyfödd fick jag vara med om en dramatisk resa som ledde mot en liten plats i djungeln, långt bort från städer och bekvämligheter. Resan ledde mot platsen Ushetu i mitten av dåvarande Tanganyika där mina föräldrar bodde och platsen där jag också skulle ha mitt hem för en tid. Vägen gick över kullar och genom dalar, över floder och sankmarker. Och just det året då jag föddes regnade det ovanligt mycket. De annars torrlagda flodbäddarna fylldes av vatten, den annars torra jorden blev blöt och lerig. Folkvagnsbussen halkade fram och tillbaka på vägen, upp och ner genom vatten och lerpölar. Min pappa rattade så gott han kunde och min mamma försökte hålla koll på mig och min syster, långt före säkerhetsbältenas och barnstolarnas tid. Rätt var det var tog det stopp, och minibussen tog sig vare sig framåt eller bakåt. Trafiken var inte tät på den tiden och kom det en bil drog det uppmärksamhet. Snart hade det samlats några enkla jordbrukare som absolut ville hjälpa de vita missionärerna som försett folket med både skola och sjukvård. Med många gemensamma puttande krafter i samma riktning tog sig folkabussen förbi den besvärliga passagen. Men det var sista gången på tre månader.  Månaderna som följde gick det bara att vada över de besvärligaste passagerna, vilket postmannen gjorde när han cyklade de 8 milen till närmsta lilla stad med postkontor. Det tog två dagar, ena dagen 8 mil dit och efter att ha hämtat postlådan och lite mediciner till mottagningen, cyklade han de åtta milen tillbaka. Och där man behövde vada bar han cykel och postlåda på huvudet över. 

DET ÄR NU MÅNGA ÅR SEDAN OCH JAG HAR REST MYCKET SEDAN DESS. Jag har rört mig på många vägar,  både fysiska, emotionella och andliga. Har rest i femtitalet länder, på allt från sexfiliga motorvägar till kostigar där man inte trodde man skulle kunna ta sig fram. Har tagit mig igenom glädjefyllda sträckor och genom besvärliga livspassager. Statistsikt har jag levt mer än hälften av mitt liv, men jag är fortfarande på väg. Visst har jag nått en del mål, men jag är ändå inte helt framme. Ibland har jag klarat mig bra själv på vägen, men ofta har jag behövt hjälp, precis som mina föräldrar behövde hjälp genom lerpassagen när jag var alldeles nyfödd. Många gånger har jag också varit tvungen att fråga efter rätt väg. All ta emot hjälp är inget nederlag, tvärtom en fantastisk möjlighet att ta sig igenom det man inte klarar själv. Hjälp kan också vara avgörande för att nå destinationen. Att ge andra hjälp kan kosta en del i stunden, men är ingen stor börda i det långa loppet. Speciellt inte om man tänker in att ibland är det jag som behöver och får hjälp och vid andra tillfällen är det jag som har möjlighet att ge andra hjälp. 

FÖRFATTAREN, TÄLTMAKAREN OCH TEOLOGEN Paulus berättar i en av sina texter att han letade efter vägens folk. Det var så man kallade de första efterföljarna till Jesus och hans lärjungar. Uppenbarligen förknippades dessa människor med att vara på väg, och kanske inte vilken väg som helst. Jesus själv gjorde anspråk på att vara ”vägen, sanningen och livet”. Att följa Jesus var att följa ”vägen”. Jag tänker att det ligger något viktigt i den tanken. Att följa Jesus är att vara på väg, en väg som i bland upplevs som sexfilig och ibland som en liten kostig. I bland är det lätt att ta sig fram och ibland behöver man hjälp att ta sig igenom leriga och svåra passager. Jag är så tacksam över medresenärer som funnits vid min väg och som kunnat ge ett handtag, från det att jag var nyfödd intill denna dag. Om man tar bibeln på allvar så kan en del ha varit änglar sända av Gud själv. Jag är också tacksam över att jag kunna ge andra ett handtag ibland även om jag inte är en ängel. 

PÅ VILKEN VÄG ÄR DU OCH VART LEDER DEN? Vilken hjälp behöver du och vem behöver din hjälp? Vilken handtag kan du erbjuda? Jag identifierar mig med vägens folk och välkomnar dig att resa tillsammans, vara på rätt väg, tillsammans som vägens folk!

Att låta det brännande bli till nytta

IGÅR GJORDE JAG NÅGOT JAG ALDRIG GJORT FÖRUT. Jag fick en ny erfarenhet och under processens gång funderade jag på vad jag egentligen gjorde. Att göra nya saker är nyttigt, speciellt om man tar sig tid att fundera på det man gör. Tänk dig vårdagen när den är som bäst. För några dagar sedan växlade allt i naturen från grått, bart och lite tråkigt till skir grönska med små friska löv och blomknoppar överallt. Vi befinner oss vid stugan i Dalsland, platsen där min mamma, min morfar, min morfars far och ytterligare några generationer bakåt växt upp och upplevt många vårar. Natten innan har det regnat och rensat luften. Förmiddagssolen är alldeles lagom varm. 

MITT I ALL GRÖNSKA SER JAG ATT BRÄNNÄSSLORNA är bland de första växterna att sätta fart. Min erfarenhet av nässlor har hittills förknippats med något man inte vill röra, något jag bränt mig på, ogräs som inte ger sig utan kommer tillbaka och vill sprida sig. Om jag spontant skulle välja så kunde jag gärna vara utan alla nässlor där jag bor. Det är liksom en sån där irriterande växt som man måste akta sig för om man vill undvika obehaget. Men av någon anledning har jag fått för mig att göra något med dessa nya skira brännässlor. Jag ska laga soppa av dem. Har ju både hört och läst om att de skall vara fulla av vitaminer och nyttigheter, men hittills har min dominerande erfarenhet av brännässlor inte riktigt varit i samklang med deras omtalade nytta. 

NÄR JAG MED HANDSKAR PÅ HÄNDERNA omsorgsfullt plockar brännässla efter brännässla och fyller min bunke så upptäcker jag att något händer med mig. Detta som jag tidigare mest varit irriterad på förändras i min tanke och ändrar skepnad. Min attityd förändras också. Eftersom jag har handskar på mig så bränns de inte, och jag börjar faktiskt se en skönhet i dessa ännu små växter. Jag påminner mig om hur nyttiga de lär ska vara, med allt vitamin C och A, allt järn, kalium, mangan och kalcium som kroppen mår väl av. Jag ser framför mig en god soppa, liksom en energidryck, en hälsokur som kanske till och med kan rå på pollenallergin och jag blir mer och mer väl till mods.  

I LIVET FINNS DET SAKER, och ibland människor, som liksom bränner som nässlor. Man vill liksom inte komma nära i rädsla för att bränna sig som man gjort tidigare gånger. Erfarenheterna som kanske blandats med fördomar är inte angenäma. Därför gör man sitt bästa för att undvika, ”bränt barn skyr elden” säger ordspråket, och skulle lika gärna kunna vara ”bränt barn skyr nässlan”. Men tänk om det är med sådana saker på samma sätt som nässlorna. Om man närmar sig på fel sätt, med fel attityd så är det bara jobbigt, men om man istället inser potentialen, vet hur man skall hantera dem så är de guld värda. Tänk om det är oanvända vitamin- och mineralbomber som i rätt sammanhang och med rätt hantering skulle vara väldigt, väldigt nyttiga?

HUR DET GICK MED SOPPAN? Jo den blev både mättande och god. Jag tänker att det inte är sista gången jag lagar nässelsoppa. Men den djupare insikten som jag bär med mig ännu mer, är funderingen på vilka andra ”livsnässlor” som jag härnäst behöver återupptäcka, byta attityd till och kunna ta till vara på istället för att se dem som hot eller irriterande moment. Kanske väntar något riktigt, riktigt bra runt hörnet?! Bara jag är beredd att se från ett annat perspektiv? Har du någon ”brännässla” du behöver ta dig an? Har du någon oupptäckt resurs i din närhet? Vilka handskar behöver du ta på dig? Min erfarenhet igår var riktigt god! Lycka till med din!

Påsk på heder och samvete

DET FINNS OLIKA PERSPEKTIV PÅ VAD SOM ÄR VIKTIGT.  I en del kulturer är den viktigaste måttstocken vad som är rätt eller fel, sant eller osant och till detta kopplas att vara skyldig eller icke skyldig. Målet är att göra vad som är moraliskt och juridiskt rätt och därmed vara fri från skuld. Men om man bryter mot vad som är rätt så krävs straff och ett sätt att sona brottet och lyfta av skulden. I andra delar av världen navigerar man efter makt och rädsla. Det gäller att hålla sig på god fot med den eller dem som har makt så att man inte riskerar att få makten mot sig. Förödande konsekvenser kan bli resultatet. Och rädslan i sig är förödande. Jag har på nära håll sett hur människor offrar och visar respekt för förfädernas andar eller anden som tros äga makten över kvarteret, allt för att inte stöta sig och dra olycka på sig. Man är livrädd för vad som skulle kunna hända om man får andarna mot sig. Ytterligare andra navigerar efter heder och skam. Sin egen och familjens heder är i centrum. Den skall till varje pris upprätthållas och utvecklas. Det största felet som kan begås är att skada familjens heder för det leder till skam som är mycket tung att bära. I denna kultur är det mindre viktigt att vara sann mot sig själv och andra, bara man upprätthåller hedern. Givetvis är ingen kultur entydig men ofta dominerar en världsbild eller sätt att tänka och förhålla sig. 

PÅSKEN HANDLAR INTE OM ÄGG, FJÄDRAR OCH PÅSKMAT som man lätt kan tro om man tittar på handel och marknadsföring. Istället handlar det om tidernas gigantiska drama där hopp och förtvivlans möts, där rätt och fel strålar samman, där kärlekens makt visar sig och inte minst där heder och skam blir synliga. Något gick snett när människan gjorde uppror mot sin skapare och designers goda plan. Konsekvenserna blev förödande med brustna relationer av olika slag som resultat. Relationerna mellan människor, förståelsen av sig själv, sin roll i skapelsen och gentemot andra tog skada. Konsekvenserna är uppenbara för alla, överallt om man öppnar ögonen! Och allt började med att människan vände sig bort från sin skapare och därmed förstörde den relationen och det som de är designade för. 

NÄR VI UNDER PÅSKEN MINNS JESUS, troligen världens mest omtalade och kända person, så påminner vi oss om det han valde att göra. Gudasonen med den högsta tänkbara platsen i universum, låter sig födas som människa, gör gott och visar på ljusets och kärlekens väg, men låter sig förnedras på värsta tänkbara sätt. Han som bara gjort rätt, är syndfri och utan skuld låter sig behandlas om den som har gjort den största tänkbara förbrytelsen. Han som har den högsta positionen och hedern i universum hamnar lägst, på ett kors, förbannelsens symbol, bland mördare och rövare till allmän beskådan. Det är ingen lätt resa och vittnesskildringen talar om ångest och att han till och med svettas blod i sin tunga förtvivlan. Den ytliga mänskligt begränsade analysen säger att han kan inte ha varit det Messias, den kung som han utgav sig för att vara. Då borde han ju ha utnyttjat sin makt mot både soldater och den förrådande religiösa makten. Men han hade en annan bättre väg. När vi firar påsk, så vet vi att döden och lidandet som han kunde ha undvikit om han velat, inte var ett nederlag. Tvärtom är det den största segern mänskligheten kan tala om. Kärlekens väg drar döden och ondskans makt vid näsan, bryter dess makt och banar vägen för hopp istället för förtvivlan. Han tar din och min skuld, din och min skam, din och min rädsla och maktlöshet upp på korset och förvandlar dem till heder, rättfärdighet och vänskap med kungars kung för dem som vill. För han återvänder till den högsta positionen, kungars kung över allt och alla!

TACK, FÖRLÅT SJUNGER LALEH. Och när jag firar påsk känner jag helt enkelt ett stort behov av att be världens skapare och kungars kung, om förlåtelse och sen säga TACK för det han gjort för mig, den nåd och nära relation han erbjuder. Vad känner du?

GLAD PÅSK! 

Fötter som tar viktiga steg

ALLA NORMALUTVECKLADE MÄNNISKOR FÖDS MED FÖTTER. Fötterna sitter längst ner på kroppen och används när vi står och tar steg. De första stegen är stapplande och vingliga men ju fler stg vi tar desto stadigare blir stegen. Utan fötter blir det mycket svårare att ta sig fram, även om det går. Jag har under mina besök i olika länder sett dem som inte har fungerade fötter som ändå lärt sig att ta sig fram på något sätt. När fötterna är i funktion till det de skapats för är det naturligt att de blir smutsiga. Speciellt i varma länder där man använder sandaler så kommer fötterna i kontakt med jorden, sanden, dammet och då blir de extra smutsiga. Olika människor har olika förhållande till sina fötter. En del känner sig mycket bekväma med dem medan andra tycker att fötter förknippas med obehag. Men det är nog få som skulle vilja vara utan sina fötter.

I EN DEL KULTURER ANVÄNDS FÖTTERNA FÖR ATT VISA FÖRAKT för någon. Fötterna betraktas som orena. Den avgående amerikanske president Bush blev 2008 måltavla för ett par skor kastade från en frustrerad Irakisk journalist. Att kasta sina skor, något orent, var hans sätt att visa förakt för den Amerikanske presidententen och det denne stod för. Denna händelse fick stor uppmärksamhet och Youtube klipp spreds globalt och viralt. När Jesus närmade sig slutet av sitt uppdrag som människa på jorden gjorde han något oerhört anmärkningsvärt. Strax innan påsken samlades Jesus och lärjungarna för att äta tillsammans. Normalt i den tidens tradition var att den som stod lägst i rang i hushållet var den som skulle tvätta alla gästernas fötter innan man lade sig ner till bords. Vanligtvis var det en slav, en tjänare eller en bland de yngsta. Denna gång vänder Jesus upp och ner på allt! Han som de kallar mästare och herre, tömmer upp vatten, tar en handduk och börjar sen tvätta sina efterföljares fötter. De blir chockade och Petrus vill först vägra Jesus att göra det. Efter lite resonerande inser Petrus att han behöver allt Jesus kan göra för honom och accepterar. 

“NÄR JAG SOM NI KALLAR MÄSTARE OCH HERRE har tvättat era fötter är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter” säger Jesus. En rak och direkt uppmaning, lika svår att värja sig från som att bejaka.  Vad är motsvarigheten till denna ödmjuka handling i vår tid? Tillsammans med några vänner samtalade jag om detta och fick lite olika förslag. Kan det vara att städa någons toalett? Eller att som en upptagen person mitt i livet prioritera att ta tid med en ensam person? Kan det vara att som ledare gå emot “sociala medier paradigmet”, dvs att tvärtemot de välregisserade bilderna på Instagram och Facebook visa lite av sin svaghet och bräcklighet som människa? När jag levt med denna berättelse från Johannes evangelium, det 13:e kapitlet, några dagar har jag blivit utmanad! Vad innebär detta för mig, i mitt liv? Och nu utmanar jag dig med denna blogg! 

VILKET ÄR DITT SÄTT ATT “TVÄTTA NÅGONS FÖTTER?” Vilket är ditt nästa steg dina fötter kommer ta dig till?