På väg mot mitt bästa jag

Sitter på en frukostservering i Megastaden Bangkok och läser om Guds helighet. Här möts olika världar och religiösa uppfattningar. Framför mig ser jag en kvinna med slöja, vid bordet intill en västerländsk man tillsammans med en Thaibuddistisk kvinna. Och vid ingången av restaurangen finns ett andehus med en hinduisk Gudabild där Thaibuddhister regelbundet visar sin respekt genom bugningar och mat eller dryckesgåvor. Jag har varit många gånger i den här staden som ibland kallas andarnas stad och i bland änglarnas stad. De som menar att den Buddhistiska kulturen är ateistisk eller saknar Gudomligheter har nog aldrig varit i en riktigt buddhistisk miljö. I verkligheten vimlar det av andlighet!

Som lärjunge till Jesus har jag bestämt mig för att följa honom. Ta steg, små steg, helst varje dag. När jag gör det kommer jag också närmare honom, han som beskrivs som Gud son, som  ”utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild”. Om Gud fadern är helig så måste Jesus också vara det. Vad innebär det att vara Helig? Det är ett ord som i vår svenska kultur nästan fallit i glömska då nästan inget betraktas som heligt längre. Min bild är att det finns många bottnar i det ordet. Det kan för en människa betyda avskild för Gud, något väldigt avskiljt rent eller någon man respekterar och visar stor vördnad inför. När bibeln exempelvis beskriver profeten Jesajas möte med Gud i Jesaja 6:1-8 så syns två saker. Guds helighet innebär strålglans, härlighet och mäktighet som man bara måste böja sig inför, och där inget orent klarar att finnas. Det liksom förintas i den Heliges närhet. Den andra saken som syns är att Guds Helighet utstrålar kärlek och nåd för den som är ödmjuk. En nåd som kan lyfta bort synden så att syndaren klarar att inte bara uthärda Guds härlighet, men också blomstra och utvecklas till sitt rätta jag. 

Vad innebär då detta i vår praktiska vardag idag? Vad innebär det för mig som i Megastaden Bangkok kommer möta alla möjliga saker, det vackraste fina men också det smutsigaste smutsigt? Vad innebär det för dig i din vardag, som ditt liv ser ut? Att följa den som är Gudomligt helig innebär åtminstone två saker. Ju fler små steg jag tar i efterföljelse desto närmare kommer jag den mäktiga rena strålglansen som inte kan blandas med smuts. Detta skulle kunna vara totalt outhärdligt om det inte vore för nåden i den heliges kärlek. Alltså är jag helt beroende av Guds renande nåd för att ta steg och närma mig honom. Och för att ta emot nåden måste jag ödmjukt söka den. När jag genom nåden närmar mig den Helige  rensas jag, bit för bit, från allt orent skräp som fastnat genom livet i en smutsig värld. Och ju närmare jag kommer den Helige, desto närmare kommer jag mitt sanna rätta jag, det som jag är skapad för. Jag blir helt enkelt mitt bästa jag. Den Helige gör en renovering, men den kan bara ske om jag ger tillträde och närmar mig honom, steg för steg. 

Vad blir ditt nästa steg för att närma dig Jesus den Helige? Lycka till på vägen mot ditt bästa jag! 

Pappasjuk

Jag saknar min pappa. Hade honom närvarande i hela 54 år. När jag var liten var han oerhört viktig i mitt liv, för att över huvud taget överleva. Med åren förändrades rollen, men han slutade aldrig vara min pappa. Mot slutet var han skröplig men han hade alltid en förmåga att se andra människor, och han älskade människor. Han brydde sig mycket om sina barn och deras familjer.  Sista dagen vi talades vid väntade han på att jag skulle komma hem. Han var på väg hem och visste att nu fanns inget återvändo. Efter snart 91 år var det dags att går ur tiden och läkarnas besked var tydligt, nu är det bara en tidsfråga, dagar eller troligare timmar. Det var inte första gången han var sjuk och jag hade mer en en gång övervägt om jag skulle ställa in en resa eller om jag skulle åka hem snarast. En gång när han var riktigt dålig var jag i Indien. Varje dag hade jag kontakt med min syster som fanns närvarande då pappa blev sjuk och hamnade på sjukhus. Varje dag gjorde vi bedömningen om jag borde släppa allt och flyga hem från en annan väldigt annorlunda kontinent. Men denna färgsprakande oktoberdag kom ett  tydligt och definitivt besked, mitt i min mågs 25års fest i Uppsala. Det som börjat som kräksjuka  var nu diagnostiserat som tarmvred och det som gick att göra var gjort. Nu var det bara timmar eller dagar kvar.  

Inom några minuter satte vi oss i bilen min fru Annette och jag. Det gick hemåt så fort det var möjligt. Mina syskon som inte varit på resande fot var närvarande hos pappa och vi hade regelbunden kontakt under färden. När min fru körde sista sträckan fick jag möjlighet att prata med pappa på videolänk. Han var dålig men klar i huvudet. När kommer du frågade han, som han ofta brukade göra när vi talades vid. Jag kommer vid åttatiden i kväll sa jag och som vanligt när jag gett en ungefärlig tidsangivelse blev det för honom en exakt tid. Jag hade ofta besökt pappa och de sista tiotal åren hade vi många spännande, djupa och viktiga samtal, pappa och jag. Jag hade tagit möjligheterna när tid var och nu hade jag inte ångest över att det var försent. Men jag visste att han nu var på väg hem och att hans avgång var mycket nära. Och jag ville hem till honom för att hinna säga tack, säga hej då, och på återseende. 

Den bilresan var annorlunda än de flesta. Ett drygt halvår innan hade jag gjort en liknande resa. Då hade jag suttit i bilen efter beskedet om att min mamma bara hade dagar eller möjligen veckor kvar att leva. Mitt i den känsloladdade stunden när jag höll i ratten så fick jag bilden och förvissningen så tydlig. Det var som om en ängel kom och berättade att det förbereddes himmelsk fest för både mamma och pappa. Några veckor senare drog min mamma sitt sista andetag en minut efter att min pappa bett en bön om att Jesus skulle ta emot henne. Och nu i bilen från Uppsala mot Karlstad, fyllda med allvarets adrenalin och allt vad man nu får när livet är på sin spets, gjorde vi allt för att infria löftet till pappa, att komma hem vid åttatiden.  

Nyligen berättade en vän om pappasjuka. I samtalet målades bilden av människor som saknar något men inte vet vad det är de saknar. De kan vara framgångsrika men ändå ensamma, ha allt och ändå känna som om de inte har något. De förstår att något saknas, men vad de än försöker fylla tomrummet med så verkar det inte hjälpa. Min vän hade med sina vänner satt diagnosen pappasjuka. Relationen dessa längtande människor haft som barn till sin himmelska pappa hade brutits och allt positivt som den relationen förde med sig saknades nu utan att de förstod varför. När jag tänker på min fysiska pappa som nu flyttat till sin himmelska far, och inte längre finns i denna tiden, så känner jag saknad. Jag saknar hans humor, hans sånger, hans omtanke och hans böner för att nämna några saker. Och ändå finns han tydligt med mig i både tankar och samtal. Jag vet vad jag saknar och jag över med hoppet om återseende. Jag är också trygg med att han är hos sin himmelska pappa som också är min himmelska pappa. Och vi har kontakt, dagligen. Jag är pappasjuk, symptomen är kända, diagnosen är ställd och jag vet hur jag skall hantera det, men det finns många lever med ett tomrum och som inte vet varför de känner det de känner. 

När klockan var åtta på kvällen tittade pappa bekymrat på klockan och sa till min syskon: Svante skulle komma klockan åtta och de försökte lugna honom med att jag var på väg och skulle komma om bara några minuter. Och vi hann, om än strax efter åtta! Den där dryga timman som följde var speciell på många sätt. Vi visste, han visste, att nu är det avsked på riktigt. Vi samtalade lågmält och påminde om allt vi hade att vara tacksamma för. Det var ord som sades och andra som inte sades men vi alla kände och visste. Sen bad vi bönen Fader vår, med ett annat djup än någon gång tidigare. Trots smärtan pappa måste ha haft bad han med i nästan varje ord. Sen tittade han på oss alla i rummet, tydligt i ögonen en efter en, för att en stund efter det glida in i medvetslöshetens dimma. Drygt tio timmar senare tog han sitt sista andetag när jag satt och höll hans hand. 

Har du känt av pappasjuka? Känner du någon annan som har det? Vad gör du med det?   

På vilken väg är du?

JAG ÄR EN RESENÄR! Jag har rest i hela mitt liv. När jag var alldeles nyfödd fick jag vara med om en dramatisk resa som ledde mot en liten plats i djungeln, långt bort från städer och bekvämligheter. Resan ledde mot platsen Ushetu i mitten av dåvarande Tanganyika där mina föräldrar bodde och platsen där jag också skulle ha mitt hem för en tid. Vägen gick över kullar och genom dalar, över floder och sankmarker. Och just det året då jag föddes regnade det ovanligt mycket. De annars torrlagda flodbäddarna fylldes av vatten, den annars torra jorden blev blöt och lerig. Folkvagnsbussen halkade fram och tillbaka på vägen, upp och ner genom vatten och lerpölar. Min pappa rattade så gott han kunde och min mamma försökte hålla koll på mig och min syster, långt före säkerhetsbältenas och barnstolarnas tid. Rätt var det var tog det stopp, och minibussen tog sig vare sig framåt eller bakåt. Trafiken var inte tät på den tiden och kom det en bil drog det uppmärksamhet. Snart hade det samlats några enkla jordbrukare som absolut ville hjälpa de vita missionärerna som försett folket med både skola och sjukvård. Med många gemensamma puttande krafter i samma riktning tog sig folkabussen förbi den besvärliga passagen. Men det var sista gången på tre månader.  Månaderna som följde gick det bara att vada över de besvärligaste passagerna, vilket postmannen gjorde när han cyklade de 8 milen till närmsta lilla stad med postkontor. Det tog två dagar, ena dagen 8 mil dit och efter att ha hämtat postlådan och lite mediciner till mottagningen, cyklade han de åtta milen tillbaka. Och där man behövde vada bar han cykel och postlåda på huvudet över. 

DET ÄR NU MÅNGA ÅR SEDAN OCH JAG HAR REST MYCKET SEDAN DESS. Jag har rört mig på många vägar,  både fysiska, emotionella och andliga. Har rest i femtitalet länder, på allt från sexfiliga motorvägar till kostigar där man inte trodde man skulle kunna ta sig fram. Har tagit mig igenom glädjefyllda sträckor och genom besvärliga livspassager. Statistsikt har jag levt mer än hälften av mitt liv, men jag är fortfarande på väg. Visst har jag nått en del mål, men jag är ändå inte helt framme. Ibland har jag klarat mig bra själv på vägen, men ofta har jag behövt hjälp, precis som mina föräldrar behövde hjälp genom lerpassagen när jag var alldeles nyfödd. Många gånger har jag också varit tvungen att fråga efter rätt väg. All ta emot hjälp är inget nederlag, tvärtom en fantastisk möjlighet att ta sig igenom det man inte klarar själv. Hjälp kan också vara avgörande för att nå destinationen. Att ge andra hjälp kan kosta en del i stunden, men är ingen stor börda i det långa loppet. Speciellt inte om man tänker in att ibland är det jag som behöver och får hjälp och vid andra tillfällen är det jag som har möjlighet att ge andra hjälp. 

FÖRFATTAREN, TÄLTMAKAREN OCH TEOLOGEN Paulus berättar i en av sina texter att han letade efter vägens folk. Det var så man kallade de första efterföljarna till Jesus och hans lärjungar. Uppenbarligen förknippades dessa människor med att vara på väg, och kanske inte vilken väg som helst. Jesus själv gjorde anspråk på att vara ”vägen, sanningen och livet”. Att följa Jesus var att följa ”vägen”. Jag tänker att det ligger något viktigt i den tanken. Att följa Jesus är att vara på väg, en väg som i bland upplevs som sexfilig och ibland som en liten kostig. I bland är det lätt att ta sig fram och ibland behöver man hjälp att ta sig igenom leriga och svåra passager. Jag är så tacksam över medresenärer som funnits vid min väg och som kunnat ge ett handtag, från det att jag var nyfödd intill denna dag. Om man tar bibeln på allvar så kan en del ha varit änglar sända av Gud själv. Jag är också tacksam över att jag kunna ge andra ett handtag ibland även om jag inte är en ängel. 

PÅ VILKEN VÄG ÄR DU OCH VART LEDER DEN? Vilken hjälp behöver du och vem behöver din hjälp? Vilken handtag kan du erbjuda? Jag identifierar mig med vägens folk och välkomnar dig att resa tillsammans, vara på rätt väg, tillsammans som vägens folk!

Att låta det brännande bli till nytta

IGÅR GJORDE JAG NÅGOT JAG ALDRIG GJORT FÖRUT. Jag fick en ny erfarenhet och under processens gång funderade jag på vad jag egentligen gjorde. Att göra nya saker är nyttigt, speciellt om man tar sig tid att fundera på det man gör. Tänk dig vårdagen när den är som bäst. För några dagar sedan växlade allt i naturen från grått, bart och lite tråkigt till skir grönska med små friska löv och blomknoppar överallt. Vi befinner oss vid stugan i Dalsland, platsen där min mamma, min morfar, min morfars far och ytterligare några generationer bakåt växt upp och upplevt många vårar. Natten innan har det regnat och rensat luften. Förmiddagssolen är alldeles lagom varm. 

MITT I ALL GRÖNSKA SER JAG ATT BRÄNNÄSSLORNA är bland de första växterna att sätta fart. Min erfarenhet av nässlor har hittills förknippats med något man inte vill röra, något jag bränt mig på, ogräs som inte ger sig utan kommer tillbaka och vill sprida sig. Om jag spontant skulle välja så kunde jag gärna vara utan alla nässlor där jag bor. Det är liksom en sån där irriterande växt som man måste akta sig för om man vill undvika obehaget. Men av någon anledning har jag fått för mig att göra något med dessa nya skira brännässlor. Jag ska laga soppa av dem. Har ju både hört och läst om att de skall vara fulla av vitaminer och nyttigheter, men hittills har min dominerande erfarenhet av brännässlor inte riktigt varit i samklang med deras omtalade nytta. 

NÄR JAG MED HANDSKAR PÅ HÄNDERNA omsorgsfullt plockar brännässla efter brännässla och fyller min bunke så upptäcker jag att något händer med mig. Detta som jag tidigare mest varit irriterad på förändras i min tanke och ändrar skepnad. Min attityd förändras också. Eftersom jag har handskar på mig så bränns de inte, och jag börjar faktiskt se en skönhet i dessa ännu små växter. Jag påminner mig om hur nyttiga de lär ska vara, med allt vitamin C och A, allt järn, kalium, mangan och kalcium som kroppen mår väl av. Jag ser framför mig en god soppa, liksom en energidryck, en hälsokur som kanske till och med kan rå på pollenallergin och jag blir mer och mer väl till mods.  

I LIVET FINNS DET SAKER, och ibland människor, som liksom bränner som nässlor. Man vill liksom inte komma nära i rädsla för att bränna sig som man gjort tidigare gånger. Erfarenheterna som kanske blandats med fördomar är inte angenäma. Därför gör man sitt bästa för att undvika, ”bränt barn skyr elden” säger ordspråket, och skulle lika gärna kunna vara ”bränt barn skyr nässlan”. Men tänk om det är med sådana saker på samma sätt som nässlorna. Om man närmar sig på fel sätt, med fel attityd så är det bara jobbigt, men om man istället inser potentialen, vet hur man skall hantera dem så är de guld värda. Tänk om det är oanvända vitamin- och mineralbomber som i rätt sammanhang och med rätt hantering skulle vara väldigt, väldigt nyttiga?

HUR DET GICK MED SOPPAN? Jo den blev både mättande och god. Jag tänker att det inte är sista gången jag lagar nässelsoppa. Men den djupare insikten som jag bär med mig ännu mer, är funderingen på vilka andra ”livsnässlor” som jag härnäst behöver återupptäcka, byta attityd till och kunna ta till vara på istället för att se dem som hot eller irriterande moment. Kanske väntar något riktigt, riktigt bra runt hörnet?! Bara jag är beredd att se från ett annat perspektiv? Har du någon ”brännässla” du behöver ta dig an? Har du någon oupptäckt resurs i din närhet? Vilka handskar behöver du ta på dig? Min erfarenhet igår var riktigt god! Lycka till med din!

Påsk på heder och samvete

DET FINNS OLIKA PERSPEKTIV PÅ VAD SOM ÄR VIKTIGT.  I en del kulturer är den viktigaste måttstocken vad som är rätt eller fel, sant eller osant och till detta kopplas att vara skyldig eller icke skyldig. Målet är att göra vad som är moraliskt och juridiskt rätt och därmed vara fri från skuld. Men om man bryter mot vad som är rätt så krävs straff och ett sätt att sona brottet och lyfta av skulden. I andra delar av världen navigerar man efter makt och rädsla. Det gäller att hålla sig på god fot med den eller dem som har makt så att man inte riskerar att få makten mot sig. Förödande konsekvenser kan bli resultatet. Och rädslan i sig är förödande. Jag har på nära håll sett hur människor offrar och visar respekt för förfädernas andar eller anden som tros äga makten över kvarteret, allt för att inte stöta sig och dra olycka på sig. Man är livrädd för vad som skulle kunna hända om man får andarna mot sig. Ytterligare andra navigerar efter heder och skam. Sin egen och familjens heder är i centrum. Den skall till varje pris upprätthållas och utvecklas. Det största felet som kan begås är att skada familjens heder för det leder till skam som är mycket tung att bära. I denna kultur är det mindre viktigt att vara sann mot sig själv och andra, bara man upprätthåller hedern. Givetvis är ingen kultur entydig men ofta dominerar en världsbild eller sätt att tänka och förhålla sig. 

PÅSKEN HANDLAR INTE OM ÄGG, FJÄDRAR OCH PÅSKMAT som man lätt kan tro om man tittar på handel och marknadsföring. Istället handlar det om tidernas gigantiska drama där hopp och förtvivlans möts, där rätt och fel strålar samman, där kärlekens makt visar sig och inte minst där heder och skam blir synliga. Något gick snett när människan gjorde uppror mot sin skapare och designers goda plan. Konsekvenserna blev förödande med brustna relationer av olika slag som resultat. Relationerna mellan människor, förståelsen av sig själv, sin roll i skapelsen och gentemot andra tog skada. Konsekvenserna är uppenbara för alla, överallt om man öppnar ögonen! Och allt började med att människan vände sig bort från sin skapare och därmed förstörde den relationen och det som de är designade för. 

NÄR VI UNDER PÅSKEN MINNS JESUS, troligen världens mest omtalade och kända person, så påminner vi oss om det han valde att göra. Gudasonen med den högsta tänkbara platsen i universum, låter sig födas som människa, gör gott och visar på ljusets och kärlekens väg, men låter sig förnedras på värsta tänkbara sätt. Han som bara gjort rätt, är syndfri och utan skuld låter sig behandlas om den som har gjort den största tänkbara förbrytelsen. Han som har den högsta positionen och hedern i universum hamnar lägst, på ett kors, förbannelsens symbol, bland mördare och rövare till allmän beskådan. Det är ingen lätt resa och vittnesskildringen talar om ångest och att han till och med svettas blod i sin tunga förtvivlan. Den ytliga mänskligt begränsade analysen säger att han kan inte ha varit det Messias, den kung som han utgav sig för att vara. Då borde han ju ha utnyttjat sin makt mot både soldater och den förrådande religiösa makten. Men han hade en annan bättre väg. När vi firar påsk, så vet vi att döden och lidandet som han kunde ha undvikit om han velat, inte var ett nederlag. Tvärtom är det den största segern mänskligheten kan tala om. Kärlekens väg drar döden och ondskans makt vid näsan, bryter dess makt och banar vägen för hopp istället för förtvivlan. Han tar din och min skuld, din och min skam, din och min rädsla och maktlöshet upp på korset och förvandlar dem till heder, rättfärdighet och vänskap med kungars kung för dem som vill. För han återvänder till den högsta positionen, kungars kung över allt och alla!

TACK, FÖRLÅT SJUNGER LALEH. Och när jag firar påsk känner jag helt enkelt ett stort behov av att be världens skapare och kungars kung, om förlåtelse och sen säga TACK för det han gjort för mig, den nåd och nära relation han erbjuder. Vad känner du?

GLAD PÅSK! 

Fötter som tar viktiga steg

ALLA NORMALUTVECKLADE MÄNNISKOR FÖDS MED FÖTTER. Fötterna sitter längst ner på kroppen och används när vi står och tar steg. De första stegen är stapplande och vingliga men ju fler stg vi tar desto stadigare blir stegen. Utan fötter blir det mycket svårare att ta sig fram, även om det går. Jag har under mina besök i olika länder sett dem som inte har fungerade fötter som ändå lärt sig att ta sig fram på något sätt. När fötterna är i funktion till det de skapats för är det naturligt att de blir smutsiga. Speciellt i varma länder där man använder sandaler så kommer fötterna i kontakt med jorden, sanden, dammet och då blir de extra smutsiga. Olika människor har olika förhållande till sina fötter. En del känner sig mycket bekväma med dem medan andra tycker att fötter förknippas med obehag. Men det är nog få som skulle vilja vara utan sina fötter.

I EN DEL KULTURER ANVÄNDS FÖTTERNA FÖR ATT VISA FÖRAKT för någon. Fötterna betraktas som orena. Den avgående amerikanske president Bush blev 2008 måltavla för ett par skor kastade från en frustrerad Irakisk journalist. Att kasta sina skor, något orent, var hans sätt att visa förakt för den Amerikanske presidententen och det denne stod för. Denna händelse fick stor uppmärksamhet och Youtube klipp spreds globalt och viralt. När Jesus närmade sig slutet av sitt uppdrag som människa på jorden gjorde han något oerhört anmärkningsvärt. Strax innan påsken samlades Jesus och lärjungarna för att äta tillsammans. Normalt i den tidens tradition var att den som stod lägst i rang i hushållet var den som skulle tvätta alla gästernas fötter innan man lade sig ner till bords. Vanligtvis var det en slav, en tjänare eller en bland de yngsta. Denna gång vänder Jesus upp och ner på allt! Han som de kallar mästare och herre, tömmer upp vatten, tar en handduk och börjar sen tvätta sina efterföljares fötter. De blir chockade och Petrus vill först vägra Jesus att göra det. Efter lite resonerande inser Petrus att han behöver allt Jesus kan göra för honom och accepterar. 

“NÄR JAG SOM NI KALLAR MÄSTARE OCH HERRE har tvättat era fötter är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter” säger Jesus. En rak och direkt uppmaning, lika svår att värja sig från som att bejaka.  Vad är motsvarigheten till denna ödmjuka handling i vår tid? Tillsammans med några vänner samtalade jag om detta och fick lite olika förslag. Kan det vara att städa någons toalett? Eller att som en upptagen person mitt i livet prioritera att ta tid med en ensam person? Kan det vara att som ledare gå emot “sociala medier paradigmet”, dvs att tvärtemot de välregisserade bilderna på Instagram och Facebook visa lite av sin svaghet och bräcklighet som människa? När jag levt med denna berättelse från Johannes evangelium, det 13:e kapitlet, några dagar har jag blivit utmanad! Vad innebär detta för mig, i mitt liv? Och nu utmanar jag dig med denna blogg! 

VILKET ÄR DITT SÄTT ATT “TVÄTTA NÅGONS FÖTTER?” Vilket är ditt nästa steg dina fötter kommer ta dig till?

ATT FASTA ELLER FASTNA?

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN INLEDDES FASTAN innan påsk, en tradition som lever i flera kristna traditioner. På fettisdagen dagen före fastan åt jag en fastlagsbulle, eller semla som det ofta kallas numera. Hade just kring dessa dagar människor runt mig från olika delar av världen. Som värd för en internationell konferens bjöd jag på semlor och berättade lite om den svenska traditionen. Det fick mig att reflektera över fastan. Varför fastar man? Vad vinner man med att avstå från något? 

VI LEVER I EN TID DÅ NÄSTAN ALLT ÄR TILLGÄNGLIGT OCH TILLÅTET. När jag växte upp fanns inte allt i min närhet. Mina barn däremot har växt upp med att det inte funnits brist på så mycket mer än tid. De har fått lära sig att nästan alltid ha ett smörgåsbord av möjligheter, och många i deras generation har skapat en kultur av att alltid vilja ha alla dörrar öppna. Inga långa åtaganden, för det kan dyka upp något bättre runt hörnet. Med uppkopplade telefoner och surfplattor är en stor del av världen tillgänglig, var vi än är, 24 timmar om dygnet, varje dag. Det finns studier som pekar på att psykiska ohälsan ökar bland unga. Kan det möjligen ha att göra med att alltid vara tillgänglig, och att alltid känna press av att visa upp den perfekta tillvaron, det goda livet på sociala medier? Är det möjligen så att fler människor skulle må väl av att återta fastekulturen på ett antal områden i livet?

NÄR MAN FASTAR AVSTÅR MAN FRÅN NÅGOT. Det kan vara mat, helt och hållet eller delvis. Man kan också avstå från saker som är förknippade med lyx eller överkonsumtion. Och jag hör fler och fler som väljer att avstå från sociala medier eller andra delar av det uppkopplade livet. När man fastar avstår man från något för att skapa mer tid för något annat. Stillhet, reflektion, bön och fokus på det Gudomliga i livet. Jag tycker mig se att bibelns berättelser förknippar fastan med rening av sinnet, och fördjupande av relationen till Gud. När Jesus fastade hände två saker. Dels så frestades han, men när han övervann frestelserna så hämtade han styrka för det uppdrag han var på väg in i. Jag inte påstå att jag är expert på fasta, men med viss regelbundenhet så väljer jag att avstå från något jag annars uppskattar, för att skapa tid för stillhet och närhet till det Gudomliga. Jag känner att jag mår väl av det. Som regel gör jag någon ny upptäckt, om mig själv, livet eller Gud. Oftast får jag insikt om ett nytt steg som jag vill och behöver ta i min lärjungaresa. 

JAG ÄR SOM DE FLESTA, EN VANEMÄNNISKA. Jag gör saker på liknande sätt och efter att största delen av mitt liv ha jobbat med media på ett eller annat sätt, tillbringar jag en hel del tid med olika medieformer varje dag. Det finns mycket bra med det, men jag inser att jag kan fastna. Risken blir att jag fastnar på ett sätt som tar min tid för mycket. Jag kan också fastna i tankemönster som jag får genom det jag tar del av. Om jag bara konsumerar nyheter riskerar jag få en skev bild av världen och livet, att det mesta är problematiskt. För det är ofta plötsliga negativa händelser som skapar nyhetsrubriker. I denna period av fasta vill jag ge större utrymme för Guds berättelse om livet och tillvaron. Den både har och ger ett mycket djupare perspektiv på tillvaron. Den ger vägledning för att navigera rätt. Med lite mer av Guds berättelse i sinnet, minskar många andra saker i betydelse och det blir tydligare vad jag faktiska ska göra och vad jag inte ska göra. 

VAD ÄR DET DU RISKERAR ATT FASTNA I? Vad är det du skulle må väl av att ta en paus ifrån? Vad är det du skulle behöva skapa utrymme för? Vilket steg skulle du båda vilja och må väl av att ta?  Lycka till med fastan! Tror inte du kommer bli besviken!

I VILKEN RIKTNING RÖR DU DIG?

HUR VET DU VAR VI ÄR, att är vi är nära tågstationen, frågade min vän som jag tillbringade ett par dagar med i megastaden Bangkok. Vi hade bestämt att ha ett par dagar tillsammans i staden för att möta en del personer, prata om ett gemensamt kommande projekt och planera. Samtidigt som vi gjorde det behövde vi förflytta oss i staden mellan olika platser. Bangkok är en gigantisk stad som man inte lär känna på kort tid. Den inrymmer runt 15 miljoner människor och har ett förhållandevis välordnat myller av vattenvägar, motorvägar, tunnelbanor, skytrains, gator och gränder. Men det är stort och komplext. Jag har visserligen varit här ganska många gånger men vill inte påstå att jag kan staden. Det är lätt att tappa bort sig. Min vän var nu här för andra gången i livet och det var 35 år sedan sist så jag förstår hans fråga. Vi satt nämligen i en taxi och trafiken var minst sagt tjock och nu stod vi helt stilla i en 30 graders värme. Överallt var det bilar, tuktuks och motorcyklar. Eftersom jag varit här förut och både åkt och promenerat i området så kände jag igen mig. Jag såg att vi nästan var framme och att det skulle gå fortare att gå sista biten. Jag betalade taxichauffören och sen kryssade oss fram mellan fordonen och på några minuter var vi framme vid tunnelbanan.

LIVSRESAN ÄR OFTA KOMPLEX och frågorna om hur man skall hitta rätt kommer med jämna mellanrum för alla människor. Vilket yrke ska man välja? Vem skall man dela livet och bilda familj med? Vad ska jag tro på och hur skall jag tro? Vad skal jag engagera mig för? Vi möter massor av val och det är sällan som det är enkla entydiga val. Hur navigerar man då rätt? Hur hittar man rätt för att röra sig i den riktningen som man verkligen vill? För mig blir det allt tydligare att man dels måste veta var man är just nu, förstå nuläget. Vem är jag? Var kommer jag i från och vad är min roll i tillvaron. För det andra är det viktigt att göra klart för sig, vart är jag på väg. Vad är det viktigaste i livet? Vad är min roll och vad vill jag göra? Vad vill jag bidra med och vart är jag på väg. När man har en tydlig bild av nuläget och vart man är på väg, kommer frågan om hur jag kommer dit. Oftast finns det inte bara en väg utan många. En del snabbare, en del långsammare, en del till högre pris och andra till lägre pris. Det viktiga är att vägen tar mig mot målet, möjliggör det som är mitt hjärtas längtan. I allt detta behöver man dels något att orientera sig mot, dvs något som gör att jag vet var jag just nu befinner mig och i vilken riktning jag skall ta mig. Ofta använder jag karta och gps och jag försöker ha ögon och öron öppna. 

PÅ VÄG MOT SAMMA MÅL? Som en van resenär möter jag ofta andra resenärer. Vi samtal och utbyter erfarenheter och tips. Jag har noterat att dem som det visar sig att jag delar resmål med, känner jag en speciell samhörighet med. Vi blir liksom del utav samma gäng. Vi kan komma från helt olika bakgrund men det faktum att vi rör oss mot samma destination, samma mål, för oss närmare varandra och vi känner samhörighet. Då kan vi stötta varandra en bit på resan. Ett annat sätt att känna samhörighet är att definiera gränserna som skiljer mig och och de mina mot andra. Antingen är men innanför och med i gemenskapen, eller så är man utanför och inte del av gemenskapen. När jag som lärjunge till Jesus är på livsresan mot Guds eviga rike där Jesus beskrivs som kung, känner jag en speciell samhörighet med andra som rör sig mot samma mål. Vi kan ha gjort olika lång resa, komma från olika bakgrund lyckats eller misslyckats med olika saker. Med den gemensamma destinationen för lärjungaresan för oss samman. Ju mer jag rest som lärjunge, desto mer uppskattar jag den formen av tillhörighet. Tillhörigheten definierad av gränserna, innanför eller utanför, blir mindre och mindre relevant. Tänk att få möta en medresenär och konstatera att vi är på väg i samma riktning och dela glädjen över det samtidigt som vi delar erfarenheterna av resan. Ibland möter man människor som också är på väg men som inte vet vart. De verkar ha tappat orienteringen och är vilsna. Då är det en glädje att få lyfta blicken och tillsammans hitta något tydligt och fast att orientera sig efter, och sen kunna ta följe en bit. 

VAD HAR DU FÖR RIKTMÄRKEN? VAD ORIENTERAR DU DIG MOT? Har du gått vilse? Behöver du vända om eller behöver du bara justera riktningen? Vilket blir ditt nästa steg att ta inom 24 timmar?  I dag har jag tagit hjälp av bibelordet för att orientera mig och hitta mitt nästa steg.

Önskar dig välsignelse, bästa medresenär!

Växande miljöer

JAG HAR INTE GRÖNA HÄNDER! Det är inte jag som får blommor och växter att växa och trivas i vårt hem. Det är min fru som har god hand med dem. Hon vattnar och pysslar om växterna och de växer och blommar. Jag är däremot ganska duktig på att köpa blommor, snittblommor, för att uppmuntra min fru eller någon annan som behöver speciell uppmuntran. Allt växande påverkas av miljön. I en god miljö som tillhandahåller alla de viktiga elementen som god växt kräver, så finns det väldigt god chans att det både växer, blir väldoftande blommor och så småningom ger frukt. Det finns växande miljöer både för växter och människor. En intressant fråga är då vad det är som skapar en växande miljö?

I MIN ROLL SOM LEDARE OCH LEDARUTVECKLARE  har jag ofta funderat över vad det är som gör att människor växer, utvecklas och får fruktbara liv. Jesus talar i en liknelse om sådden och skörden och han skildrar fyra olika miljöer där fröna hamnade. Miljöerna hade olika egenskaper och växten blev därefter. En av de fyra beskriver han som den goda jorden. När fröna landade där sköt de fart och det började växa och i sinom tid kom det skörd, 60 gånger utsädet eller 100 gånger till och med. Jag har tillsammans med kollegor och nyckelpersoner som ser lärjungarörelser växa på nära håll, studerat de olika sakerna, tillväxtfaktorerna eller DNA för växande om man så vill. Och vi ser ett mönster. Låt mig berätta om en av de viktigare faktorerna.

TACKSAMHET SKAPAR EN GOD KULTUR. När människor varje dag fokuserar på vad de är tacksamma för mycket mer än de problem de har eller ser, så händer något fantastiskt. Det är som om det jobbiga blir mycket mindre. Tacksamheten för det man har skapar en god miljö att vara i, både för sig själv och omgivningen. Modern ledarforskning pekar också på att ledare som har en tacksam attityd och bygger sitt ledarskap på vad de faktiskt är bra på och tacksamma för, ofta lyckas bäst. Aposteln Paulus skrev när han satt i fängelse, mot slutet av sitt liv, ”Gläd er alltid i Herren”. Finns det anledning att vara glad när man sitter i fängelse? Ja, uppenbarligen tyckte Paulus det efter ett långt livs erfarenheter. Och då, en fråga som kanske hjälper oss här och nu att se det ännu tydligare: Vem är det roligast att umgås med, en tacksam och glad person eller en klagande och otacksam person? 

VAD ÄR DU TACKSAM FÖR IDAG? VEM VILL DU BERÄTTA DET FÖR?

På återhörande om fler växa dna! Bless U!

Skapande ord

DEN SENASTER VECKAN har jag funderat på vilken etiska policy som mitt nystartade företag Mentor Across AB skall ha. Vilka värderingar och vilken grund skall få vara med och påverka viktiga beslut, om vad vi skall göra och vad vi inte ska göra, och hur vi skall göra saker. Det finns många saker som man kan fundera på. Det är för tillfället inne att tänka miljömässigt och det med all rätt. Ju mer man öppnar ögonen och ser konsekvenserna av rovdrift, missbruk och våldtäkt på jorden, desto mer angeläget är det att tänka på miljön. Men mina tankar har gått djupare än så. Vad är det som en gång har gått fel och vad är det som leder till motsatsen. Vad är det för frön som leder till det goda livet, det goda samhället?

ENLIGT BIBELNS BERÄTTELSE  skapades allt det vi känner, till något väldigt gott. Berättelsen är att Gud fanns före allt och skapade sedan med sitt ord,  och vad han sa blev sedan till på ett eller annat sätt. När varje steg i skapelsen var avklarad, utvärderades allt som gott. Konstnären var nöjd! Och så gick han vidare med nästa steg. Vi människor skapar också med ord. Det vi pratar om påverkar både oss och omgivningen. Varje skapelse börjar med att vi sätter ord på vad det är vi vill skall skapas. En etisk policy är lite av skaparord, ord som skall vara med och forma en kultur, ett beteende. Och min fundering har rört sig kring vad är det för en kultur jag vill vara med och skapa, och vilka formuleringar kan hjälpa mig och alla andra involverade i företaget att forma en god skaparkultur?

NÄR SKAPELSEN NÅTT SITT KLIMAX, enligt Bibelns skapelseberättelse, var tillvaron fantastisk. Livet var i harmoni, inga konflikter fanns och miljön beskrevs som ett paradis. Men människan som satts som förvaltare och med uppdrag att återspegla skaparen valde en annan väg än de var skapta för. Det är ungefär som att en bil som är designad för att köra på asfaltvägar istället börjar köras i skogen eller på en åker. Det kan helt enkelt bara bli fel. Man kör fast, det uppstår skador och resulterar i katastrof. Så hände, men de goda nyheterna är att skaparen, konstnären, hade en ny räddningsplan som han satte i verket. Räddningsaktionens centralfigur beskrivs som profet, lärare, ljuset, fridsfurste, vägen, sanningen och livet. Han beskrivs dessutom som räddaren framför alla andra. Vad var då hans uppdrag? Jo att återställa alla trasiga relationer, att genom nådens förunderliga kraft påbörja en rekreation. Det återställande uppdraget omfattar relationen mellan människor, människors bild av sig själv och sitt uppdrag, människan och skapelsen, och sist men inte minst människor med Gud. Om detta är det stora viktiga projektet i tillvaron tänker jag att det borde reflekteras i den etiska policyn. Denna rekreation borde reflekteras i alla beslut, prioriteringar och val, inte bara för mitt företag utan också för mig som enskild person. I den riktningen vill jag börja ta steg, en sådan förnyad kultur vill jag vara med och skapa. 

VILKEN KULTUR VILL DU HA?  Vilken kultur vill du skapa? Vad blir ditt nästa steg?

Himmelen ler kärleksfullt

HIMMELEN LER, solen skiner, det gnistrar i snön och brasan brinner i stugan. Detta är en alldeles unik dag. Tankarna går till vad som hände för två år sedan, vad som hände för en månad sedan, vad som hände för fyra månader sedan. Minnena är en blandning av roliga och jobbiga saker, kärlek och sorg, som båda på något sätt hänger ihop när vi finns på denna jorden. Livet är fyllt av olika saker och glädje blandas med smärta och sorg. Men denna dag skiner solen, denna dag ler himlen mot mig och jag liksom upplever hur himmelens gode och kärleksfulle far tittar på mig med blicken, hjärtat och sinnet fyllt av faderskärlek. Min spontana respons är att jag vill älska tillbaka.

VAD INNEBÄR DET ATT ÄLSKA? Hur gör man för att älska? På vilket uttrycker man sin kärlek? Enligt kärlekens kapitel söker kärleken alltid det bästa för den andre, den älskade. Relationsexperten Gary Chapman menar att det finns fem vanliga språk som människor använder för att uttrycka sin kärlek till varandra. Det är kärleksfulla ord, gåvor, tjänster, fysisk beröring och att ge sin tid till varandra. Dessa språk är lite olika och bara för att man förstår ett språk är det inte givet att man förstår de andra. Som med alla språk, behöver man öva i att både höra och uttrycka sig med respektive språk. För att älska och uppleva sig älskad, behöver man både kunna förstå det använda kärleksspråket och själv kunna uttrycka sig med språket som är begripligt för den som skall motta kärleksförklaringen, ett språk som båda förstår. Ett av de språk som jag känner mig mycket hemma med är att använda ord. Kanske för att jag själv blir glad ord av uppskattande ord. Dagarna när jag inte säger till min fru att jag älskar henne är nog i minoritet skulle jag tro. Men samtidigt vet jag att ett av de kraftfullaste språken för att hon skall känna sig älskad är att jag ger av min tid till henne utan att ha någon annan agenda. Det språket försöker jag också använda.

HUR ÄLSKAR GUD? Hur uttrycker han sin kärlek? Hur kan jag älska Gud och hur kan jag uttrycka min kärlek till Gud? Enligt lilla bibeln så älskade Gud alla människor så mycket att han skickade sin son för att visa kärleken, till och med att offra sig och dö. Detta är det högsta priset någon överhuvudtaget kan betala för att uttrycka sin kärlek. Konsekvensen av denna handling var möjlighet till nåd. Vilket ord, vilket begrepp. Smaka på det! Att få något fritt och för intet utan att förtjäna det. Att vara skyldig, inse det, erkänna det, och sedan av nåd förklaras frikänd! Nåd, för den som ber om det, är ett av Guds viktigaste kärleksspråk som han erbjuder människan. Sen finns det förstås massor fler, som att han låter solen skina över både goda och onda, att snön gnistrar som ädelstenar i solljuset, att det grönskar på våren när allt till synes dött får nytt liv, för att nämna några. Hur kan då vi som människor, som lärjungar älska Gud och uttrycka vår kärlek? Jag tänker att Chapmans alla fem språk fungerar väl i vårt kärleksuttryck till både Gud och människor. Men det som Gud uppskattar allra mest är efterföljelse! Att lyssna på hans bud och praktisera dem, att följa dem efter bästa förmåga. Men det är inte det kärleks uttrycket som ger mig nåd. Befriande, upprättande nåd kan man bara få genom att ödmjukt närma sig Gud och be om nåd. Men lärjungaskap handlar om efterföljelse i allra högsta grad. Han älskar stort och vi älskar tillbaka, honom och dem han skapat. Lärjungaskap handlar om att med de olika relevanta kärleksspråken uttrycka sin kärlek till Gud i främst och därefter medmänniskorna. Och man kan inte göra det ena utan att göra det andra.

GUD ÄR ALLTID FÖRST! Han har först älskat, vilket är grunden för att vi kan både älska och få nåd. Vår fria vilja har vi fått för att just kunna välja att älska! För kärleken kan aldrig tvinga någon att älska, den kan bara vilja den andre väl, ja det det bästa, och uttrycka det med olika kärleksspråk. Enligt Jesus finns inget viktigare än att älska Gud och sedan älska människor. Inget annat är viktigare! Om det är så, vad borde det få för konsekvenser i ditt liv? I mitt liv?

Om du vill vara en lärjunge till Jesus, vad blir ditt nästa steg för att uttrycka din kärlek till Gud? Vad blir ditt nästa steg för att uttrycka din kärlek till dina medmänniskor? Med start inom 24 timmar?

Bless U