Tack för 2018 & Välkommen 2019

Ytterligare ett år drar nu ihop påsen och blir till historia. Det som sagts och gjorts kan inte göras om. Men berättelserna om det som hände under 2018 kan berättas på olika sätt, mer eller mindre nära sanningen. Olika människor kan dessutom berätta olika sanningar om samma händelser. Vid jämförelser kan de verka helt olika men vid djupare analys så kan man se att dessa helt olika beskrivningar kan vara helt korrekta, fast återgivna från helt olika perspektiv, färgade från olika erfarenheter eller från helt olika fönster man valt att öppna. En fysiker och en teolog kan beskriva samma universum väldigt olika, helt enkelt för att man valt att titta i från olika fönster. På samma sätt som min mobiltelefon ser svart ut när man ser den ligga på bordet, men vit och svart om man öppnar fodralet dessutom mångfärgad när man sätter på skärmen. En och samma tingest kan således beskrivas helt olika beroende på hur nära och ingående man studerat och upplevt den.

För en tid sedan hade jag en dialog med en person som kategoriskt avvisade möjligheten att Muslimer och Kristna skulle kunna ha samma Gud. För mig lät det som stora och lite övermodiga ord att att så kategoriskt slå fast det. Så klart att det finns stora skillnader i hur vi beskriver den ende skapareguden som båda dessa stora religiösa kulturer menar sig tro på. Kanske ibland lika stora skillnader som man kan uppleva mellan min svarta tysta mobil som ligger på bordet och samma mobil som är öppnad, påslagen och spelar en vacker sång ackompanjerad av de vackraste bilder man kan tänka sig. Att man menar sig tro på Abrahams, Moses och Kung Davids Gud skulle kunna betyda att man tror på samma Gud, men att man av olika anledning har fått helt olika bild och upplevelse av densamme. Om denna möjlighet är sann, blir det ointressant att debattera vem som har rätt eller fel. Istället blir det superintressant att bege sig ut på upptäcksfärd, gärna tillsammans, för att tydligare och djupare se, erfara och lära känna vem denne verklige Gud är. Detsamma gäller givetvis den sekulära svensken som kanske inte bekänner sig tro på en Gud men likväl tror på en större kraft av något slag.

Inför det nya året skulle jag för det första vilja uttrycka min tacksamhet över det jag varit med om och upplevt under 2018. Så många saker som jag lätt luras att ta för givet är inte alls är givna, och det jag tror jag förtjänar är i verkligheten något som givits mig utan att jag egentligen förtjänar det. Helt enkelt åtnjuter jag välsignelser som någon annan än mig själv ligger bakom. Tack för livet! Tack för allt gott jag varit med om under 2018! Tack också för det jobbiga jag varit med om, men som över tid kommer att lära mig något som jag kanske kan välsigna någon annan med. För det andra vill jag göra aposteln Paulus perspektiv till mitt. Mot slutet av hans innehållsrika liv, kan man tycka att han borde känna väl den han berättat om, för både hög och låg, på plats efter plats och i land efter land, Men han har inte fått nog och är inte färdig med sin bild. Han uttrycker istället: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse”. Efter mina dryga 50 år i en miljö där denne Kristus som säger sig vara Gud, haft en självklar plats, önskar jag att göra nya upptäckter det kommande året. Inte bara från de traditionella fönster som jag sedan uppväxten lärt mig att titta genom, utan också genom nya fönster som kan ge djupare insikter, fler erfarenheter och inte minst spännande äventyr. Den upptäcktsresan kommer jag börja ta nya steg på redan i morgon. Vilka steg kommer du ta inför det kommande nya året?

Gott nytt år!

Julens härlighet

Julen och adventstiden är en härlig tid på många sätt. Ljusen tänds i den nordiska årstidens  mörker. Många små ljuspunkter bringar tillsammans hopp och förväntan. Den 10:e december är en speciell dag med mycket ljus och härlighet. Då delas årets nobelpris ut till enastående personer som varit nycklar för nya upptäckter, viktiga framsteg för mänskligheten och inte minst till dem som burit fredens budskap till praktisk handling. I år tilldelades kongolesen Doktor och Pastor Denis Mukweke tillsammans med Yasidiern Nadia Murad Nobels fredspris. Festligheterna som dessa hjältar och alla de andra nobelpristagarna firas med, utstrålar härlighet och glans som få sammanhang kan mäta sig mig. Många av oss har suttit och tittat på festerna och njutit av prakten, glansen och det storartade, som en dröm de flesta av oss aldrig kommer att uppleva.

Den verklighet som fört Dr Mukweke och Nadia Murad till nobelprisets glans är dock en helt annan verklighet. Istället för glans handlar det om människor i utsatthet, våld, kränkningar på det mest bestialiska och djävulska sätt man kan tänka sig. Det som skapats för något fint, kärleksfullt och intimt, rivs istället sönder systematiskt för att inte bara trasa sönder människor utan också deras goda samhällen. Nadia har valt att inte tiga och lida. Istället berättar hon sin berättelse som ingen kan ta ifrån henne, inte för att någon skall tycka synd om henne, men för att andra ska höra, förstå och börja agera. För att få ett stopp på det som hon varit med om och som många andra drabbas av varje dag. Dr Mukwege själv överlevde som genom ett mirakel när han var liten och höll på att dö, men en svensk kvinna som såg och förstod, gjorde vad hon kunde. Därför lever han idag och kan om och om igen göra valet att inte sitta still utan agera. Han gör allt vad han kan för att reparera och hela, fysiskt, emotionellt, socialt och ekonomiskt söndertrasade flickor och kvinnor. Dessutom tar han varje tillfälle att mobilisera världen mot ondskan, vars konsekvenser fått hans uppmärksamhet och engagemang de senaste 20 åren. Och detta till ett högt pris av återkommande mordhot.

Du och jag vet egentligen inget om morgondagen. Det blev jag själv tydligt påmind av dryga tre år sedan då jag höll på att få en betonglast över mig i Bangkok. Det enda vi vet är det som ligger bakom och det som är nu. Vi kan drömma om morgondagen, vi kan ta steg för morgondagen, men oavsett ålder vet vi inget! Det kan ta slut efter 30 timmar som för mitt barnbarn Vera, eller efter 94 år som för min mamma Alice. Så vad får denna insikt för konsekvenser för mig och dig? För mig har mina upplevelser de sista åren lett mig till att fundera på vad som är riktigt viktigt, ja inte minst det som är viktigast. Vad är viktigast för dig? Om du tar ett perspektiv av hela livet och inte bara stunden just nu. För tre år sedan fattade jag några beslut och började sedan ta steg, små steg, ett i taget. Ett av dem var att mina kommande barnbarn skulle få av min tid oavsett hur upptagen jag än är med andra ”viktiga” saker. Sedan jag fick Aron, Oscar och Vera har jag gjort mitt bästa för att följa det beslutet. Jag har också fattat beslut och börjat ta steg som innebär vissa risker. Jesus vars födelse vi firar i jultider, menade att bara den som är beredd att ge upp något som har chansen att vinna. Hans egen berättelse tydliggör det. Den största himmelska härligheten utbyttes mot att födas i ett stall! Den största himmelska äran utbytt mot att förnedras som den mest skamfyllda förbrytare på ett kors! Men nu kallas han kungars kung!

Det märkliga är dock att det som ser ut att bli en enorm förlust kan bli till den största vinst. Att ta steg som är rätta, därför att de reflekterar det vi är skapta för, kan ha ett högt pris, till och med så att våra liv står på spel. Men när stegen är driva av kärlek till både vår skapare och alla dem han skapat, så kan något nytt födas. Något helt och vackert formas ut ur den mest trasiga och jobbiga situation. Denna värld är inte allt igenom härlig, istället på många sätt ond, men det finns en härlighet som väntar. Ibland kan vi får se glimtar av den redan här och nu, som Mukwege och Murad gjorde på Nobeldagen. Men liksom för dem, krävs det mod för dig och mig att börja ta steg. Små, små steg som hämtar sin kraft från den härlighet vi är skapta från, och slutligen är skapta till. Jag fortsätter ta små, ibland riskfyllda steg, mot det jag uppfattar vara rätt väg för mig. Vilka steg tänker du börja ta inspirerad av julens härlighet, Jesu härlighet? Vilket blir ditt nästa steg? 

Med önskan om en God och Härlig jul!

 

I kärlekens fotspår

Vad är det viktigaste? Vad går livet ut på? Igår mötte jag en medresenär på flygplatsen i Siemreap. Det är staden i Kambodja som är känd för sina många urgamla tempel som böljat mellan att ha varit platser för tillbedjan i hinduisk eller buddistiskt tradition. Det mest kända av dem är Ankor Wat, en imponerande plats och byggnad. I passkontrollkön,  kom jag att prata med en medresenär från Österrike. Hon började fråga mig om något och sen var konversationen igång. Passkön gick väldigt långsamt men konversationen gjorde väntan till en av de trevligaste jag varit med om. Samtalet kom att handla om Angkor Wat, tro, livsfilosofi, buddhism, kristendom, familj, lidande, glädje och mer därtill. Den unga kvinnan hade lämnat kyrkan hon växt upp med för hon upplevde den inte relevant. Visst var det en plats där det kunde finnas fin gemenskap men något hade gjort den irrelevant för henne. Men tron hade hon kvar och den var viktig. Jag berättade min erfarenhet om att kyrkan är en plats för gemenskap, där man möts för att tillbe och dela tron och livet. Ingen prefekt plats, eftersom människorna inte är perfekta, men mer som en verkstad eller sjukstuga, en gemenskap där människor tillsammans kan få helas, växa, utvecklas och beröras av himlen. 

För mig är relationen till Jesus det viktigaste berättade jag när hon undrade mer om min erfarenhet. Jag gillar andlighet men religionen är inget för mig sa hon, och där var vi överens. I alla fall i bemärkelsen att religion i hög grad är kultur och det är inte det viktigaste. Jag berättade vidare att jag mött efterföljare och lärjungar till Jesus i alla möjliga kulturella miljöer som vanligtvis inte betraktas som kristna. Hon lyssnade med stort intresse och jag kom att reflektera över vad som är viktigast. Vad definierar eller beskriver kärnan i en nära relation till Jesus, en lärjungarelation, som för mig är det viktigaste. Till slut stämplades våra pass, hon behövde hämta sin väska och min transport väntade. Vi vinkade hej då med leenden, men jag blev kvar med mina funderingar i motorcykelvagnen som förde mig till hotellet i den varma nattluften.

Vad definierar då kärnan i lärjungaskap? Och om det finns lärjungar som inte följer våra invanda föreställningar om hur en Jesu lärjunge är, som kanske inte ens identifierar sig som kristen då den omgivande kulturen förknippar det med omoral, vad kännetecknar då lärjungaskapet till Jesus? Eller kanske en person som inte vill lämna sitt lands, sitt folks kulturella identitet. Exempelvis en Maldivier som inte vill förlora sitt medborgarskap genom att kalla sig något annat än muslim, men som ändå fått tag på Jesus eller tvärt om, vad är då kärnan i den relationen? När Jesus som föddes in i en Judisk kultur möter den samariska kvinnan, som hade en annan religiös och kulturell identitet än honom, verkar religionsfrågan vara en ickefråga för Jesus. Han säger istället att det viktigaste är att tillbe i ande och sanning, och sen pekar han på sig själv som Messias, räddaren eller frälsaren. Vid ett annan tillfälle frågar den religiösa expertisen honom om vad som är det viktigaste. Hans svar blir då tydligt: Det finns bara en Gud, älska honom med allt vad du är och har, och älska sedan dina medmänniskor. Inget annat är viktigare. När jag tänker på vad som innerst kännetecknar de Jesu lärjungar jag mött både i min egen kristna kultur, men också i andra kulturer, så är det just kärleken till Jesus, kärleken till medmänniskor och öppenheten för att låta Anden leda steg för steg på sanningens väg. Centrum att navigera efter är Jesus och ditåt går rörelsen. Andra innanför eller utanför definitioner är mindre viktiga.

Om nu min observation av Jesu berättelser och människor som jag mött stämmer, är en av de viktigaste frågorna att ställa sig varje dag: Vilket kärlekssteg skall jag ta med Jesus idag? Vilket steg kommer positivt involvera mina medmänniskor i den kärlekshandlingen? För min del blir det att träffa några vänner och lärjungar i Siemreap, uppmuntra dem och bjuda ut dem på mat idag. Vilket steg blir ditt idag? 

Koh Ngai - Guds Ö

Min dag började tidigt. Vaknade vid femtiden och sen var natten över. Gjorde några försök att somna om men efter en stund kapitulerade jag och började läsa istället. Läste en bok som handlar om människor i olika kulturer, som har olika kulturella identiteter; Hinduer, Buddhister, Muslimer och Amerikanska urspringsindianer, men alla har de en personlig relation till Jesus. De menar sig vara hans lärjungar. I alla dessa kulturer var bibelberättelserna viktiga, inte som en skriven text bara utan ännu mer som berättelser man berättar för varandra och lär av. Fascinerande! När klockan närmade sig sexsnåret anade jag att det började ljusna och jag gick ut i den tropiska och ljumma men ändå lite friska morgonluften. Molnen långt borta över havet i öster, var orangefärgade och berättade om att snart kommer solen och gör om natten till dag. När det händer, har mörkret ingen chans, solens ljus är bara så mycket starkare. Vad har den berättelsen att säga oss?

Denna vecka är jag på en liten ö i södra Thailands kustband. Namnet är Koh Ngai. Koh betyder ö, men vad Ngai betyder på Thai vet jag faktiskt inte. Däremot vet jag att Ngai betyder Gud på massajspråket. Guds ö om man vågar blanda språken! Om man är på Guds ö så borde väl Guds röst höras här. Vilket språk talar förresten Gud? Har du hört Guds röst? Romarbrevets författare menar att hela skapelsen är full av berättelser som kommunicerar något om Gud. Hebreerbrevets författare talar om profeter som berättat viktiga saker om Gud och förmedlat meddelanden från Gud genom historien. Människorna jag läste om i de olika kulturerna hade som gemensamt att de återkom till bibelberättelserna för att förstå vad Gud försökte säga. Sen praktiserade de principerna i sin egen kontext. 

På vilket sätt har jag då hört Guds röst på hans egen ö dessa dagar? För några dagar sedan fick jag syn på en mängd olika blommor med olika färger, olika form och olika doft, men alla så otroligt vackra. Vem har skapat dem, och till vem sjunger de sitt lov? För mig var det bara ett svar som lyste fram starkt. Skapta till Guds ära, för att sprida Guds skönhet och väldoft! Och just nu på Guds ö. Efter en liten stund ute under palmerna i den tidiga morgonluften, såg jag hur solen reste sig över horisonten i öster och mörkret gav vika. Det fanns ingen chans att mörkret skulle hålla sitt grepp när ljuset steg upp på himlen. När jag tänker på den fantastika morgonupplevelsen hör jag liksom Gud själv säga: ”När mitt ljus får lysa, genom min skapelse och genom mitt ord, mina berättelser, så har mörkret ingen chans”. 

Jag har hört hans röst igen och utmaningen är då, vad gör jag med det i mitt liv med start inom 24 timmar? För erfarenheten säger att om tar ett litet steg inom 24 timmar så finns det stor chans att man kommer ta ett till. Många små steg för en väldigt långt, men om man väntar för länge, kanske planerar för länge, så är det stor chans att tanken rinner ut i sanden. Den som inte tar steg, står stilla, och hur blir det då med efterföljelsen, lärjungaskapet? 

Mitt steg var att skriva denna blogg, men vad blir ditt steg? 

 

Livet är inte rättvist

Rättvisa är ett fint ord, en fin tanke. Det är verkligen också något eftersträvansvärt. Samtidigt är det så ofta uppenbart att det inte är lätt att skipa full rättvisa. Tänk om alla ungdomar i Sverige skulle ha samma förutsättningar för att lyckas med det de drömmer om. En vacker dröm men det har de inte. Någon växer upp i de bästa tänkbara familjeförhållanden, någon annan med en eller två missbrukande föräldrar. En tredje med en bokstavskombination som skapar extraordinära utmaningar. Lyfter vi det till ett globalt perspektiv kan man fundera över rättvisan i att en del föds i ett land med överflöd av mat, andra i ett land som gång efter annan drabbas av torka. Någon föds i ett land där skola är en självklarhet, dessutom gratis till högsta nivå, andra i ett land där många går hungriga och skäms över att föräldrarna inte har råd att betala skolavgifterna. Någon får ett långt liv, 94 år som min mamma, andra får bara några timmar, som mitt bar barn Vera. Livet är helt enkelt inte rättvist!

Ska man då bara lägga sig platt och kapitulera inför orättvisornas faktum? Nej jag tror inte det. Ingen kan förändra allt men alla kan förändra något. Du och jag kan försöka göra val, prioriteringar och handlingar som är rättvisare än andra. Det kan vara så enkelt som att sträcka ut en hand till den som orkar mindre än dig. Eller att ta en stund att prata med någon som inte har så många vänner som du. Det finns dock några saker som enligt min mening är absolut rättvisa. Alla levande människor har lika många timmar på dygnet. Exakt 24 timmar, vare sig mer eller mindre! Dessa timmar kan man använda på olika sätt och möjligheterna till vad man kan göra är inte självklart rättvist fördelade. Men antalet timmar är de samma för alla. En annan rättvis sak är faktiskt möjligheten till en Gudomlig relation. Gud i himmelen har i sin kärlek varit så rättvis att alla som sträcker sig mot honom med ett ödmjukt sinne, får ta emot Guds nåd, fritt och för intet. Det spelar ingen roll om man levt exemplariskt, eller varit en rövare, om man är rik eller fattig. Lika för alla. Vad som däremot är väldigt orättvist är att alla inte fått höra om detta fantastiska erbjudande. Det är orättvist om du förstått och tagit del erbjudandet medans din granne eller arbetskamrat inte har det. Det är också lika orättvist om taxichauffören i Bangkok eller sömmerskan i Dhaka inte fått chansen som om kassörskan på din Ica-butik inte vet. 

Så vad kan vi, du och jag, göra åt orättvisorna? Vad är nästa steg? Något borde vi väl kunna göra. Kanske kan du, när du pratar med din granne över häcken, på något sätt inkludera hur tacksam du är för att Gud har omsorg. Kanske kan du fråga din kollega om vad han eller hon tror händer efter detta livet. Jag kommer brukar inkludera sådana saker mitt i mina samtal med grannen, kassörskan där jag handlar mat eller resegrannen på tåget. Ofta resulterar det i frågor där jag naturligt får berätta om Guds stora erbjudande. Livet är verkligen inte rättvist, men Gud är fantastiskt god, och den godheten kan vi dela vidare. Vad blir ditt nästa steg, för att göra livet mindre orättvist?  

Ett val att göra

Att drabbas av sorg är inget man önskar eller planerar. Ändå händer det alla förr eller senare och just nu är jag och min familj drabbad. I fredags tog vi avsked av mitt barnbarn Vera som tyvärr bara fick 30-talet timmar att leva utanför sin mammas mage. Förra året tag vi avsked av båda mina föräldrar, mamma 94 år och pappa 90 år. De hade levt långa rika liv och många med mig kände dem väl och äskade dem. De var en jobbig sorg att mista dem med bara ett halvår emellan, men samtidigt naturligt. Naturligt just för att de levt länge, var gamla och mätta på livet. De två riktigt stora händelserna för alla människor i detta jordelivet, är att vi föds och vi dör. De flesta dör efter ett långt liv. Mina föräldrar hade levt länge, de var båda skröpliga och på något sätt var det för dem en befrielse från lidande att lämna jordelivet.

Att skiljas från den man älskar är smärtsamt. När den man levt med eller levt nära under lång tid försvinner, skapas ett tomrum som istället fylls av saknad och sorg. Att uppleva sorgens och saknadens smärta är priset vi betalar för att älska. Lilla Vera var precis i början av sin livsbana. Efter dryga 9 månader i sin mammas mage kom hon ut till oss. Fram tills dess hade vi lärt känna henne genom att vänta på henne och längta efter henne, genom ultraljudsbilder, genom hennes rörelser, sparkar och hicka. Hon blev mer och mer synlig genom att hon tog allt större plats i sin mammas mage och hon blev mer och mer påtaglig i alla våra böner för henne. Så kom hon ut under dramatiska former, med akut kejsarsnitt, och något som inte stämde, något som inte gick som det skulle. Svensk sjukvård visade sin bästa sida, gjorde sitt yttersta, vänner och bekanta bad. Vi som närmsta familj fick några intensiva timmar att se henne, känna på henne, smeka hennes kinder, märka hur kittlig hon var när man rörde hennes fötter. Se hur lik sin bror hon var, höra av hennes mamma att hon hade mina händer. Så plötsligt rycktes hon i från oss och lämnade ett stort tomrum. Stort tomrum trots att hon var så kort tid hos oss. Till skillnad från avskedet med mina föräldrar var det här inte naturligt. Hon hade ju precis börjat, hade ju sitt liv framför sig. Och sorgens och saknadens smärta är påtaglig. Den är känslomässig och fysisk. Den gör ont och man blir utmattad. Detta trots att vi fick ha Vera hos oss så kort tid. Frågorna hopar sig som jag tidigare skrivit om, varför? Det var inte rättvist, det kändes fel. Fel för hennes föräldrar, fel för oss som morföräldrar. Fel på alla möjliga sätt. 

När man drabbas har man ett val att göra. Man kan välja att förbli ett offer, att förvilla bort sig i alla varför och att leta efter syndabockar. Inte ovanligt blir Gud, som gör anspråk på att vara allsmäktig, en syndabock för det som gick fel. Varför tillät han detta? Varför svarade han inte på alla böner? Varför ingrep han inte om han nu är så mäktig? Att ställa dessa frågor och känna frustrationen är mänskligt och jag känner mig väldigt mänsklig just nu. Men fastnar man i att vara ett offer, ger man utrymme för bitterhet, en kraft som förgiftar och gör livet verkligt surt och tungt att leva. Och det är en negativ kraft som inte bara drabbar en själv, den spiller också över på omgivningen. Vad väljer man då istället för att bli ett offer?  Jag tror att man kan välja att vara drabbad, men att inte låta sin identitet vara kvar i det. Jag är drabbad av sorg just nu, men jag skall inte vara kvar i min sorg. Det kommer nog ta tid, jag behöver säkert hjälp, men steg för steg skall livet gå vidare. Steg för steg skall sorgen och saknaden få ge plats åt glädje, åt nya saker men utan att glömma. Steg för steg ska jag utforska vad som väntar bakom kröken. Vera kommer inte att glömmas och hoppet i tron på Jesus är att vi skall ses igen en gång, på samma sätt som jag skall få möta mina föräldrar igen. Och även mina storasystrar Gunilla och Marita som jag aldrig fick lära känna. 

Vilken är din livssituation? Vad har du för val du kan göra nu? Vill du vara ett offer, eller väljer du att bara vara drabbad just nu? Valet du gör börjar med ett steg. Ett beslut som följs av en praktisk handling. Sedan ett steg till i samma riktning. Kan du dessutom ta dina steg tillsammans med någon, finns det en enorm styrka i det. Har du någon som kan gå med dig? Har du någon att ta rygg på? Jag väljer att vandra tillsammans med nära och kära men också att ta rygg på och ta steg med honom som vet vad smärta innebär, som vet vad kärlek verkligen är och som betalat ett högt pris för att lätta min och din börda! Han som menar sig vara ”vägen, sanningen och livet”. Jag vill trots smärtan just nu leva, så jag tar rygg på livet, och tar ett steg till. 

Vad väljer du?

Varför???

VARFÖR är ett av mina viktigaste ord. Ofta använder jag det ordet när jag vill förstå eller komma underfund med något. När jag frågar den frågan så brukar det ofta, om än inte alltid, leda till att min insikt fördjupas. Vet inte när jag på allvar lärde mig använda det ordet på riktigt, kanske var det under min ingenjörsutbildning där mycket gick ut på analys, förståelse och slutledningsförmåga. Genom livet, också långt borta från tekniska frågor, har jag haft stor nytta av att använda just den frågan. Vårt barnbarn Aron har just kommit underfund med att man kan fråga varför till det mesta. Inte som ett sätt att negativt ifrågasätta, utan som ett sätt att vilja förstå lite mer. Det kan bli väldigt många varför under en dag tillsammans med Aron.

Men VARFÖR är också ett av de jobbigaste orden, när ordet uttalas, frågan ställs, men inget bra svar kommer. Just nu är det ordet jobbigt, för jag får inga bra svar på den stora VARFÖRFRÅGAN jag har just nu. Varför fick inte lilla Vera leva? Varför fick vi inte lära känna henne mer än några omtumlande timmar? Alltför många föräldrar vill inte ta emot sitt lilla påbörjade liv. En del föräldrar har inte så bra möjlighet att vara föräldrar, och andra längtar nästan ihjäl sig efter ett litet barn. Vera var både önskad, efterlängtad och hade föräldrar med bästa förutsättningar att vara föräldrar. Hon kom till världen med ett akut kejsarsnitt. Men den lilla kroppen fungerade inte som den skulle, syret kom inte ut i blodet i tillräcklig mängd. En otrolig räddningsinsats gjordes, först av sjukvårdspersonal i Karlstad, och sedan efter en snabb helikopterfärd till Linköpings universitetssjukhus fortsatte  insatsen där. Man sparade inte på något utan gjorde sitt yttersta för att Vera skulle få leva och ändå räckte det inte.

Vart tog alla böner vägen? Vänner, släktingar, bekanta, kollegor, troende när och fjärran mobiliserades för att ropa till Gud om ett mirakel. Och vi bad, vi tände ljus, vi ropade och bönade till himmelens Gud, och in i det sista fanns en strimma av hopp, kanske vänder det nu, kanske händer miraklet nu. Men jag konstaterar att ännu har jag inte sett miraklet... Möjligen är min syn grumlad, men jag ser inget mirakel ännu. Jag frågar som treårige storebror Aron, ”vajför mojfaj”? Och just nu säger jag varför Gud? Varför svarade du inte på alla böner? Du hade ju verkligen chansen att bevisa din makt och härlighet, ”vajföj Gud” gjorde du inte det? Jesus sa, låt barnen komma till mig och hindra dem inte, men så här har jag aldrig förstått det förut...

Jag vet inte om jag kommer få svar eller ej, och även om det är svårt idag, så har jag ändå bestämt mig för att ta ett steg till, ett steg framåt. Ett steg till av förtroende för Gud. Jag inser, hur jobbigt det än är, att jag inte begriper. Men ändå vill jag på liknande sätt som ministrarna i berättelsen från Daniels bok säga, att även om du inte svarade på mina och allas böner och räddade vårt barnbarn Vera, så vill jag ändå älska dig Gud och i morgon ta ett steg till. 

Vad har du?

Häromdagen när jag hade min egentid hämtade jag inspiration från en av berättelserna om Jesus så som Markus beskriver händelsen. Jag fastnade för en till synes  omöjlig situation. Jesus och hans lärjungar eller efterföljare är mitt i en gigantisk samling med människor som hört ryktet om denne märklige annorlunda man. De kommer trots Jesus och hans lärjungar egentligen skulle dra sig undan för att vila. Jesus tar sig tid, för hans hjärta är mer drivet av kärlek än att bara checka av listan listan för sitt formella uppdrag. Så kommer det sig att han tar så god tid på sig att undervisa att det blir sent och folk blir hungriga. Det självklara för lärjungarna var att folket måste få gå för att skaffa mat. Men då kontrar Jesus med att utmana dem att ge folket mat. Genast inser de det helt omöjliga i att ge mat åt tusentals människor. 

Men på något sätt har de så stort förtroende för Jesus att de i alla fall kollar vad de faktiskt har. För det är just det han frågat, ”Vad har ni?” Det är inte mycket att komma med, bara några få bröd och fiskar. Jag kände igen mig i situationen, vad har jag att komma med? Ofta känner jag, nästan ingenting i jämförelse med vad som skulle behövas. Och då mitt i den upplevelsen utmanar Jesus dem att börja agera utifrån det de har, och tro det eller ej, de tar honom på orden. Tänkt dig vetskapen av att du bara har några få bröd och ett par fiskar och så börjar du agera så att tusentals får en förväntan att de skall få äta. Snacka om utmaning! Och just då, när de har massor av fjärilar i magen och kanske tror att detta blir årets bottennapp av skam, då sker undret. Maten delas ut, till 5, till 10, till 50, till 100 och till 5000 personer minst. När de agerar med det de har, sker undret steg för steg. Summeringen blir 12 korgar fulla med matrester!

Vad kan man då lära av denna berättelse nu, i vår tid? För det första finns det en poäng att fråga sig vad man faktiskt har. Vad har du? Alla har fått något som kan användas. Också du! Men du behöver kanske bli medveten om vad det är du faktiskt har.  För det andra är frågan vem du har mest förtroende för, dig själv eller han som var med när du skapades? När du landat i ditt mest rimliga svar så kanske det är läge att pröva ett nytt steg, att börja använda det du faktiskt har. Tänk om du idag skulle ta ett nytt steg. 

Börja med ett litet steg, det räcker. Och känns det ok kan du ta ett steg till. Många små steg kan bli en en fantastisk resa, ett fantastiskt äventyr! Trevlig resa! 

Livet är en resa!

Varför denna blogg?

Jag har hela livet rest mycket. Känner mig ofta som en världsmedborgare. Det har hunnit bli många flygresor, tågresor, bussresor, båtresor, bilresor och en och annan kamelfärd eller vandring. Femtiotalet länder har det dessutom hunnit bli. Och varje land och varje folk har haft något att lära mig, om livet, döden och hoppet. Jag har lärt mig att det finns flera perspektiv på de flesta företeelser. Och ändå så blir jag mer och mer övertygad om att vi människor, varifrån vi än kommer, är så väldigt lika. Vi har alla ett specifikt dna som gett oss möjligheter, men vi ser inte alltid möjligheterna som blivit oss givna. Ibland kanske vi anar, men så vågar vi inte ta det avgörande steget. För en tid sedan blev jag utmanad att börja skriva och dela med mig av mina erfarenheter, så här och nu händer det!

Denna blogg syftar till

att inspirera dig att våga ta ett steg till på din livsresa. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter och några av de saker jag fångat upp på mina resor, som kanske också du kan få nytta av. Just nu är jag på en resa där min önskan är att det dna som jag fått skall steg för steg få komma till sin fulla rätt. Och kan jag inspirera dig till en liknande resa så blir jag väldigt glad!